Miljö - en andlig fråga

I tidningen Dagen skriver Elisabeth Sandlund på ledarplats om att Miljön kräver eftertanke. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160377 Det är väl ett rimligt konstaterande oavsett vilken fråga det gäller. Den kristna kyrkan skall inte vara en svans som pratar om miljön bara för att alla andra gör det. Men vad är då våra viktigaste bidrag i miljösamtalet?
1. Skapelsesynen -
Jorden är Herrens, och Guds skapelse är något gott, en pärla (=kosmos). Ingenting är en slump. Gud har en avsikt. Människan har fått uppdraget att som Guds avbild vara förvaltare som brukar och vårdar jorden. Det här gäller oss alla, oavsett livsåskådning. Jag hörde någon gång att orden i 1 Mos.1:26 om människans uppgift att härska över alla djuren, har ställt till med mycket elände. De har tagits som ursäkt för fromma människors rovdrift på naturen. Kan det vara så illa? Har vi haft svårare att ta till oss 1 Mos.2:15?
2. Förlåtelsen -
Teoretiskt sätt är vi nog alla medvetna om att vi är syndare. Men när vi uppmanas att bekänna våra synder kan åtminstone jag känna mig lite osäker? Vilka misstag har jag gjort sista tiden som behöver bekännas? Och visst kan man känna sig ganska nöjd med att inte vara sämre än de flesta?? Så är det det här miljön och för den delen rättvisan. Här blir det så uppenbart att jag har brutit mot skapelsens lagar med koldioxidutsläpp och mycket annat. Vi sitter fast! Paulus säger i Rom.7:15 att "det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag". Hur är det då med förlåtelsen? Gäller den också miljösynder?? Ja, det utgår jag från. Här finns ju inga undantag. Men förlåtelse erbjuds bara den som ångrar sig och som med Guds hjälp vill vända om. Är jag beredd att släppa på bekvämligheten för att att leva i samklang med skapelsen? Den frågan är jag inte färdig med.
3. Hoppet -
I Rom.8:22 skriver Paulus om hur "hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor". Då fanns det ännu ingen klimatkris. Skapelsen hade blivit lagd under tomhetens välde, p.g.a. människan!
Men en dag skall också skapelsen "befrias ur sitt slaveri under förgängelsen". Det är det fantastiska hoppet. I en tid när så många ger upp och resignerar för att det går ju ändå åt skogen, eller snarare katastrofen, så kan kristna bekännare leva i hoppet. Oavsett hur illa det går, så vet vi att Livets Gud har sista ordet. Då kan vi väl inte säga att det inte är lönt att bry sig?? Hoppets budbärare måste gå i första ledet i kampen för den värld som Gud älskar. Det är inte med vackra ord vi förmedlar hopp och framtidstro utan genom att börja leva ut Gudsriket här och nu. Hoppet ger oss mod att leva äkta - även när det anses korkat.

Ja, det här tycker jag är de viktigaste bidragen vi som kristna har att ge i miljödebatten. Det första budet handlar ju om att inte ha några andra gudar än Gud. Konsumismen har många drag av religion. Frälsning innebär befrielse också från de makter som påstår att det är genom att äga och konsumera som man blir lycklig. Ett sant mänskligt liv, där vi är djupt beroende av både varandra och av naturen, det tror jag Gud vill ge oss.