Idag på "annandag midsommar" fick jag möjlighet att predika i Östermalmskyrkan kring temat Vår plats i Skapelsen. Här kan du lyssna på en inspelning. Bibeltext var Apg.17:22-31. Nyckelord var Kosmos, Kaos och Kristus.
Kosmos betyder "pärla" och det säger oss att jorden och hela universum är något gott och fint som Gud skapat. Paulus ville få atenarna att förstå att en Gud som skapat allt det som finns måste vara så stor att han inte får plats i något jordiskt tempel. När vi upptäcker jordens och naturens skönhet väcks en Förundran, och det är en viktig förutsättning för att vi skall vilja vårda Guds skapelse.
Kaos är det tillstånd som mer och mer börjat infinna sig pga vår mänskliga påverkan av naturen. Klimatet har kommit i olag, Moder jord är sjuk. Skapelsefeber kallas det ibland. Det finns ord i Bibelns skapelseberättelse om att människan skall råda över naturen, som en del använt till ursäkt för att förbruka jordens resurser. Men det står också att vi skall bruka och bevara jorden. Det är viktigt. Missbruk av skapelsen är synd mot Skaparen. Vi är skapade till Guds avbild, och det betyder att vi har som människor ett uppdrag att förvalta jorden åt dess ägare.
Kristus är för mig den som ger hopp i tillvaron när Kosmos har blivit Kaos. I Rom.8:20-21 skriver Paulus om att skapelsen en gång skall befrias ur sitt slaveri under tomhetens välde. Paulus uppmanade atenarna till att omvända sig. Alla människor har ett ansvar inför sin skapare. Författaren Björn Forsberg har skrivit boken Omställningens tid, och jag tycker det ligger nära Omvändelsens tid. Omvändelse till Kristus är något som påverkar hela livet.
Jag önskar att vi som Jesus efterföljare med Guds hjälp kan hitta vår plats och ta ansvar för den skapelse som vi njuter av i härliga sommardagar.
Det kom en del tacksamma kommentarer efteråt, och åtminstone ett intressant samtal om hur vi kan leva mer skapelsevänligt. Här finns mycket att göra i våra kyrkor och församlingar, som borde vara spjutspetsar.
Visar inlägg med etikett Predikan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Predikan. Visa alla inlägg
söndag 24 juni 2012
fredag 22 juni 2012
FN-kongress och Midsommar
Idag firar jag en lugn midsommarafton tillsammans med min fru. Regnvädret inbjuder inte precis till utevistelse. Samtidigt har jag en del att förbereda inför lördag och söndag. Midsommardagen är det fullt program på Furuboda. Jag har lovat ta ansvar för gudstjänsten där kl.11.00. Det kommer att handla om den ljuva sommartiden, och den Guds omsorg om oss och hela naturen som gör att vi kan släppa onödiga bekymmer. Välkommen om du har möjlighet!
På söndag är det gudstjänst i Östermalmskyrkan. Även då tänker jag låta predikan inspireras av sommarens skönhet. Berättelsen om Paulus på Areopagen i Aten, Apg.17:22-31 blir utgångspunkt. Temat är Vårt ansvar för skapelsen. Några nyckelord blir: Kosmos, Kaos och Kristus. Varmt välkommen även då!
Förra helgen var jag ombud på Svenska FN-förbundets kongress i Jönköping. Det var roligt att komma dit och träffa en massa trevliga människor från FN-föreningar, distrikt, andra riksorganisationer och förbundets personal. Läs gärna mer om vad som hände här. Själv blev jag inblandad i en lite olustig debatt om förbundsordförandens arvode. Styrelsen och valberedningen ansåg att han skulle ha 100% ersättning, men jag argumenterade, med stöd från Kristianstads FN-förening, för en nivå på max 25 %. Vi tyckte bl.a. att det saknades utrymme i budgeten för en så pass stor extra kostnad. Tyvärr fick jag inte med mig majoriteten, men flera gav sitt stöd till mitt yrkande, och många av representanterna från Skåne reserverade sig.
Till Förbundsstyrelsen hade vi från Kristianstad nominerat Viktor Olsson från Åhus. Han jobbar f.n. som ungdomssekreterare på FN-förbundet, och fick stöd av många yngre ombud. Det är roligt att han också blev invald. Önskar honom Lycka till i uppdraget.
På kongressen avhandlade vi drygt 30 motioner med det mest skiftande innehåll. Här blandades stora världspolitiska frågor med interna organisationsfrågor. Glädjande nog fick vi igenom en motion om information och opinionsbildning kring internationell vapenhandel och svensk vapenexport. FN-förbundet hade redan planerat att uppmärksamma det globala vapenhandelsavtalet ATT, Arms Trade Treaty.
På söndag är det gudstjänst i Östermalmskyrkan. Även då tänker jag låta predikan inspireras av sommarens skönhet. Berättelsen om Paulus på Areopagen i Aten, Apg.17:22-31 blir utgångspunkt. Temat är Vårt ansvar för skapelsen. Några nyckelord blir: Kosmos, Kaos och Kristus. Varmt välkommen även då!
Förra helgen var jag ombud på Svenska FN-förbundets kongress i Jönköping. Det var roligt att komma dit och träffa en massa trevliga människor från FN-föreningar, distrikt, andra riksorganisationer och förbundets personal. Läs gärna mer om vad som hände här. Själv blev jag inblandad i en lite olustig debatt om förbundsordförandens arvode. Styrelsen och valberedningen ansåg att han skulle ha 100% ersättning, men jag argumenterade, med stöd från Kristianstads FN-förening, för en nivå på max 25 %. Vi tyckte bl.a. att det saknades utrymme i budgeten för en så pass stor extra kostnad. Tyvärr fick jag inte med mig majoriteten, men flera gav sitt stöd till mitt yrkande, och många av representanterna från Skåne reserverade sig.
Till Förbundsstyrelsen hade vi från Kristianstad nominerat Viktor Olsson från Åhus. Han jobbar f.n. som ungdomssekreterare på FN-förbundet, och fick stöd av många yngre ombud. Det är roligt att han också blev invald. Önskar honom Lycka till i uppdraget.
På kongressen avhandlade vi drygt 30 motioner med det mest skiftande innehåll. Här blandades stora världspolitiska frågor med interna organisationsfrågor. Glädjande nog fick vi igenom en motion om information och opinionsbildning kring internationell vapenhandel och svensk vapenexport. FN-förbundet hade redan planerat att uppmärksamma det globala vapenhandelsavtalet ATT, Arms Trade Treaty.
torsdag 5 april 2012
Omställning och omvändelse
Omställningens tid är en mycket intressant och utmanande bok av Björn Forsberg. Att försöka leva "lite miljövänligare" är bara att skrapa på ytan. Nu står vi inför slutet på den ekonomiska tillväxtens tid, och då måste hela samhället ställas om, menar han. I fredags hade jag tillfälle att lyssna till Björn Forsberg när han presenterade sina tankar på Glokala Folkhögskolan i Malmö. Han talar inte så mycket om det globala klimathotet, utan mest om hur vi måste ställa om till ett helt annat sätt att leva än det vi vant oss vid. Det handlar om lokala lösningar och en samverkan som leder till en fördjupad gemenskap mellan människor. Ur kris och kaos skulle alltså något nytt och positivt kunna spira.
För mig är det naturligt att koppla ihop omställningsvisionen med tron på den Gud som gör allting nytt. När jag lyssnar på Björn Forsberg tänker jag på Jesusordet Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ (=sig själv)? Konsumism är egentligen avgudadyrkan. Vi litar hellre på pengar, makt och ekonomisk tillväxt än på Livets Gud själv. Vårt sätt att slösa med naturens ändliga resurser är inget annat än synd mot Skaparen! Från ordet omställning är steget inte långt till omvändelse.
I söndags på Palmsöndagen skulle jag predika i Odalkyrkan. Temat var "Vägen till korset" och bibeltexterna handlade om hur Jesus rider in i Jerusalem. Korset betyder ett definitivt slut, men också början på något helt nytt. Samtidigt hade jag Omställningen i tankarna. För mig är steget alltså inte så långt.
Konsumismens religion håller inte. Världen är i kris, men var finns alternativet s kan ge oss hopp?? Det samhälle som vi vant oss vid, med ständigt ökad konsumtion och materiell standard är på väg ut. Jesus valde mycket medvetet en åsna för sitt kungliga intåg, tvärtemot alla förväntningar. Profetorden stämde in. Joh. 12:15, en ödmjukt tjänande kung som ska segra genom kärlek. Vilken revolution!
Den förändring som kommer med Jesus och Gudsriket är en förändring underifrån. Det påminner också om omställningsfilosofin. Där tror man heller inte på storskaliga lösningar som kommer uppifrån. Vi har alla ansvar för vår egen situation. Det handlar om att frivilligt avstå förmåner och bekvämlighet för att vinna det som har bestående värde. I första kristna kyrkan delade man en vardagsgemenskap. ”Ingen kallade något av det han ägde för sitt”. Gemenskap och samverkan i stället för konkurrens o utslagning.
Låt samma sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus! Fil.2.
Påsken är fantastisk historia, men inte bara det. Det är Nutid! En förebild som vi ständigt måste utmanas av. Guds folk är ett annorlunda folk som följer en annorlunda Herre. Kyrkan lockas ofta lita till storlek, pengar, världslig makt. Men vägen t framgång går genom att ge upp!
Många upplever ett vakuum i en tillvaro där allt snurrar på, men vi aldrig blir nöjda. Hur mkt är vi beredda att avstå från bekvämlighet o privilegier?? Sitter vi lika fast i materialism och konsumism som alla andra? Då är det svårt att hylla den Herre som avstod allt. Eller vågar vi lita på att Han öppnar nya möjligheter?
Låt mig till sist säga att jag har stor respekt för alla dem som tagit Omställningen på allvar utifrån en annan livsåskådning än min. Det är hur man lever som räknas, inte de vackra orden.
I morgon, långfredag, blir det för första gången en ekumenisk långfredagsvandring i Kristianstad. Se insädaren i Bladet.
Välkommen att gå med!
Glad Påsk!
För mig är det naturligt att koppla ihop omställningsvisionen med tron på den Gud som gör allting nytt. När jag lyssnar på Björn Forsberg tänker jag på Jesusordet Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ (=sig själv)? Konsumism är egentligen avgudadyrkan. Vi litar hellre på pengar, makt och ekonomisk tillväxt än på Livets Gud själv. Vårt sätt att slösa med naturens ändliga resurser är inget annat än synd mot Skaparen! Från ordet omställning är steget inte långt till omvändelse.
I söndags på Palmsöndagen skulle jag predika i Odalkyrkan. Temat var "Vägen till korset" och bibeltexterna handlade om hur Jesus rider in i Jerusalem. Korset betyder ett definitivt slut, men också början på något helt nytt. Samtidigt hade jag Omställningen i tankarna. För mig är steget alltså inte så långt.
Konsumismens religion håller inte. Världen är i kris, men var finns alternativet s kan ge oss hopp?? Det samhälle som vi vant oss vid, med ständigt ökad konsumtion och materiell standard är på väg ut. Jesus valde mycket medvetet en åsna för sitt kungliga intåg, tvärtemot alla förväntningar. Profetorden stämde in. Joh. 12:15, en ödmjukt tjänande kung som ska segra genom kärlek. Vilken revolution!
Den förändring som kommer med Jesus och Gudsriket är en förändring underifrån. Det påminner också om omställningsfilosofin. Där tror man heller inte på storskaliga lösningar som kommer uppifrån. Vi har alla ansvar för vår egen situation. Det handlar om att frivilligt avstå förmåner och bekvämlighet för att vinna det som har bestående värde. I första kristna kyrkan delade man en vardagsgemenskap. ”Ingen kallade något av det han ägde för sitt”. Gemenskap och samverkan i stället för konkurrens o utslagning.
Låt samma sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus! Fil.2.
Påsken är fantastisk historia, men inte bara det. Det är Nutid! En förebild som vi ständigt måste utmanas av. Guds folk är ett annorlunda folk som följer en annorlunda Herre. Kyrkan lockas ofta lita till storlek, pengar, världslig makt. Men vägen t framgång går genom att ge upp!
Många upplever ett vakuum i en tillvaro där allt snurrar på, men vi aldrig blir nöjda. Hur mkt är vi beredda att avstå från bekvämlighet o privilegier?? Sitter vi lika fast i materialism och konsumism som alla andra? Då är det svårt att hylla den Herre som avstod allt. Eller vågar vi lita på att Han öppnar nya möjligheter?
Låt mig till sist säga att jag har stor respekt för alla dem som tagit Omställningen på allvar utifrån en annan livsåskådning än min. Det är hur man lever som räknas, inte de vackra orden.
I morgon, långfredag, blir det för första gången en ekumenisk långfredagsvandring i Kristianstad. Se insädaren i Bladet.
Välkommen att gå med!
Glad Påsk!
söndag 1 januari 2012
Ett välkommet år?
Oj, vad länge sen den här bloggen blev uppdaterad. Roligt om någon hittar den trots allt. Nu är det nytt år, och kanske kan det bli nytt liv i bloggen också. Vi får väl se. Här kan du lyssna på den nyårspredikan jag höll i Östermalmskyrkan idag.Där finns också inspelningar från många tidigare gudstjänster med olika predikanter.
Jag utgick från berättelsen i Luk.4.16-20, om hur Jesus ger en programförklaring i Nasarets synagoga. De tre huvudpunkterna var Ursprunget, Uppfyllelsen och Utmaningen.
Ursprunget är det som 3 Mos.25 säger om Jubelåret eller Friåret. Här finns en mycket spännande modell för mänsklig gemenskap och synen på äganderätt m.m.
Uppfyllelsen handlar om att Jesus säger att nu har drömmen blivit verklighet, "idag har detta skriftens ord gått i uppfyllelse". Nådens år, det välkomna året är alltså här.
Utmaningen som detta ger oss går ut på att om vi ber att Herrens Ande ska komma över oss så måste det också få konsekvenser för vårt sätt att leva. Låt 2012 bli ett välkommet år, ett nådens år med glädje och generositet. Då kan många tacka Gud och jubla för vår skull.
Vi avslutade med att be tillsammans Sinnesrobönen:
GUD, Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Jag utgick från berättelsen i Luk.4.16-20, om hur Jesus ger en programförklaring i Nasarets synagoga. De tre huvudpunkterna var Ursprunget, Uppfyllelsen och Utmaningen.
Ursprunget är det som 3 Mos.25 säger om Jubelåret eller Friåret. Här finns en mycket spännande modell för mänsklig gemenskap och synen på äganderätt m.m.
Uppfyllelsen handlar om att Jesus säger att nu har drömmen blivit verklighet, "idag har detta skriftens ord gått i uppfyllelse". Nådens år, det välkomna året är alltså här.
Utmaningen som detta ger oss går ut på att om vi ber att Herrens Ande ska komma över oss så måste det också få konsekvenser för vårt sätt att leva. Låt 2012 bli ett välkommet år, ett nådens år med glädje och generositet. Då kan många tacka Gud och jubla för vår skull.
Vi avslutade med att be tillsammans Sinnesrobönen:
GUD, Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
måndag 22 augusti 2011
Vad är en människa?
Igår, söndag, fick jag tillfälle att ta upp detta slitna, men ändå så angelägna ämne när jag predikade i Linderöds Missionshus. Söndagens tema var Goda förvaltare, och jag började med att läsa Psalm 8 i Psaltaren. Där finns de klassiska orden: Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? För de flesta av oss är det självklart att säga att alla människor har samma värde, antingen vi utgår från Bibeln eller FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna eller bådadera. I en aktuell tidningsdebatt har jag dock mött ett öppet ifrågasättande av denna princip.
Mina försök till svar på frågan Vad är en människa?:
1. Det finaste man kan bli
-Nästan till en gud, stod det i Ps.8. Ja, men bara nästan. Vi är skapade till Guds avbild, och i det ligger ett uppdrag att förvalta den jord som Gud gett oss att leva på. Det är frihet under ansvar. ingen av oss är verka av slumpen, utan Gud har en mening med var och en av oss.
-För mig är Allas lika värde (eller egentligen "värdighet") en konsekvens av Skapelsen. Men tyvärr är "marknadsvärdet" på en människa väldigt olika.
2. Det svåraste man kan vara
Men, människor är vi ju redan!? Jo, och ändå blir så ofta "omänskliga". När vi försöker göra oss till herrar istället för förvaltare, blir vi slavar under synden. Friheten finns inte hos Mammon, utan i att vara beroende av Gud. Även aposteln Paulus fick erkänna att han inte gjorde det goda han ville, utan tvärtom. Då behövs nåden och förlåtelsen.
När vi hör om alla kriser och katastrofer, klimat, svält, ekonomi osv, så undra många var Gud har tagit vägen. Jag undrar, var finns människorna som skulle bruka och vårda den här jorden? Vi som skulle vara Guds händer och fötter?? Allt detta onda är konsekvenser av människans omänsklighet. Vi kan inte skylla ifrån oss på varken Gud eller djävulen.
3. Det bästa som kan hända
"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse", står det i 2Kor.5:17. Det är bara Människosonen, Jesus, som kan göra oss till riktiga människor. När hans Ande bor i oss får vi nya förutsättningar att leva helt och sant. Men hur märks detta i vårt sätt att vara? Inspirerar det oss att ta ansvar för svältande, klimatdrabbade och utslagna människor? Här gäller det att vara ärlig och ödmjuk. Allt vi har är gåvor som skall användas i kärlekens tjänst, tid, kraft, pengar, idéer osv. Ibland tycks det som människor utan kristen bekännelse tar detta på större allvar än många av oss kyrksamma, och då får vi glädjas åt att Gud använder dem också, fast de kanske inte ens vet om det.
Förvaltarskapet gäller alla människor, men framför allt dem som bekänner sig vara Jesus efterföljare. Vår uppgift är att gå före i kampen för livet, visa vägen och inte minst förmedla HOPP. Visa att det inte är meningslöst, för vi tror att det är livets Gud som har sista ordet. och det är inför Honom som vi alla skall stå till svars.
Utmaningarna är många, men låt oss se förmånen i att få vara just människor och få samarbeta med Skaparen. Vi får ställa oss till Hans förfogande, med alla våra svagheter och brister. Vi är Förvaltare!
Mina försök till svar på frågan Vad är en människa?:
1. Det finaste man kan bli
-Nästan till en gud, stod det i Ps.8. Ja, men bara nästan. Vi är skapade till Guds avbild, och i det ligger ett uppdrag att förvalta den jord som Gud gett oss att leva på. Det är frihet under ansvar. ingen av oss är verka av slumpen, utan Gud har en mening med var och en av oss.
-För mig är Allas lika värde (eller egentligen "värdighet") en konsekvens av Skapelsen. Men tyvärr är "marknadsvärdet" på en människa väldigt olika.
2. Det svåraste man kan vara
Men, människor är vi ju redan!? Jo, och ändå blir så ofta "omänskliga". När vi försöker göra oss till herrar istället för förvaltare, blir vi slavar under synden. Friheten finns inte hos Mammon, utan i att vara beroende av Gud. Även aposteln Paulus fick erkänna att han inte gjorde det goda han ville, utan tvärtom. Då behövs nåden och förlåtelsen.
När vi hör om alla kriser och katastrofer, klimat, svält, ekonomi osv, så undra många var Gud har tagit vägen. Jag undrar, var finns människorna som skulle bruka och vårda den här jorden? Vi som skulle vara Guds händer och fötter?? Allt detta onda är konsekvenser av människans omänsklighet. Vi kan inte skylla ifrån oss på varken Gud eller djävulen.
3. Det bästa som kan hända
"Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse", står det i 2Kor.5:17. Det är bara Människosonen, Jesus, som kan göra oss till riktiga människor. När hans Ande bor i oss får vi nya förutsättningar att leva helt och sant. Men hur märks detta i vårt sätt att vara? Inspirerar det oss att ta ansvar för svältande, klimatdrabbade och utslagna människor? Här gäller det att vara ärlig och ödmjuk. Allt vi har är gåvor som skall användas i kärlekens tjänst, tid, kraft, pengar, idéer osv. Ibland tycks det som människor utan kristen bekännelse tar detta på större allvar än många av oss kyrksamma, och då får vi glädjas åt att Gud använder dem också, fast de kanske inte ens vet om det.
Förvaltarskapet gäller alla människor, men framför allt dem som bekänner sig vara Jesus efterföljare. Vår uppgift är att gå före i kampen för livet, visa vägen och inte minst förmedla HOPP. Visa att det inte är meningslöst, för vi tror att det är livets Gud som har sista ordet. och det är inför Honom som vi alla skall stå till svars.
Utmaningarna är många, men låt oss se förmånen i att få vara just människor och få samarbeta med Skaparen. Vi får ställa oss till Hans förfogande, med alla våra svagheter och brister. Vi är Förvaltare!
fredag 24 juni 2011
Är det lönsamt att be?
En söndag i maj predikade jag i Osby Missionskyrka om Bönen. Några tankar vill jag återge här:
Krav på lönsamhet möter vi på alla områden i samhället idag. I det perspektivet kan det vara lockande att lägga lönsamhetsperspektiv även på bönen. I Bergspredikan presenterar Jesus en radikal livsstil som är väldigt självklar och samtidigt nästan ouppnåelig. Det viktigaste kvalitén i livet är äktheten, och det gäller även bönen. Läs Matteus 6:5-8.
Bön är inte ett sätt att köpa varken välsignelser eller anseende. Bön är något annat än magi! Det är ju inte Gud som skall bevekas eller förändras, utan vi! Det är lätt att kritisera dem som ber för lite, men hur äkta är vår egen bön?? Vilka motiv har vi?
Den gemensamma bönen har sin betydelse. Vi kan uppmuntra varandra genom bönen. Jesus uppmanar oss att komma överens om att be. Men denna bön måste vara personlig och äkta. Då kan vi svetsas samman. Formen har mindre betydelse.
Bön är aldrig "bara bön". Därför kan det vara farligt att be. Gud kanske vill använda mig för att uppfylla bönen. Den som ber ställer sig till Guds förfogande. Vår svaghet eller brist på resurser har aldrig varit ett hinder för Gud. Det är snarare när vi tror att vi kan själva som det blir problem. Det vi är och har får vi lämna över. resultatet får Gud ta hand om.
Hur blir det med lönsamheten då?
Gud ser till vår längtan och vill vårt bästa. Men vi ska inte tänka alltför kortsiktigt och egoistiskt.
Våga släppa alla masker och möta Gud öga mot öga. Våga vara äkta!
När du ber om förlåtelse - Ge förlåtelse!
När du ber om fred - Lev i fred!
Låt hela livet bli en bön!
Krav på lönsamhet möter vi på alla områden i samhället idag. I det perspektivet kan det vara lockande att lägga lönsamhetsperspektiv även på bönen. I Bergspredikan presenterar Jesus en radikal livsstil som är väldigt självklar och samtidigt nästan ouppnåelig. Det viktigaste kvalitén i livet är äktheten, och det gäller även bönen. Läs Matteus 6:5-8.
- Bön är inte uppvisning
Bön är inte ett sätt att köpa varken välsignelser eller anseende. Bön är något annat än magi! Det är ju inte Gud som skall bevekas eller förändras, utan vi! Det är lätt att kritisera dem som ber för lite, men hur äkta är vår egen bön?? Vilka motiv har vi?
- Bön är närhet
Den gemensamma bönen har sin betydelse. Vi kan uppmuntra varandra genom bönen. Jesus uppmanar oss att komma överens om att be. Men denna bön måste vara personlig och äkta. Då kan vi svetsas samman. Formen har mindre betydelse.
- Bön är samarbete med Gud
Bön är aldrig "bara bön". Därför kan det vara farligt att be. Gud kanske vill använda mig för att uppfylla bönen. Den som ber ställer sig till Guds förfogande. Vår svaghet eller brist på resurser har aldrig varit ett hinder för Gud. Det är snarare när vi tror att vi kan själva som det blir problem. Det vi är och har får vi lämna över. resultatet får Gud ta hand om.
Hur blir det med lönsamheten då?
Gud ser till vår längtan och vill vårt bästa. Men vi ska inte tänka alltför kortsiktigt och egoistiskt.
Våga släppa alla masker och möta Gud öga mot öga. Våga vara äkta!
När du ber om förlåtelse - Ge förlåtelse!
När du ber om fred - Lev i fred!
Låt hela livet bli en bön!
söndag 20 februari 2011
Vinst eller förlust och Ekoteologi
Idag hade jag förmånen att få predika i Falkvikskyrkan i Sölvesborg. Dagens tema är Nåd och tjänst och jag höll mig till episteltexten i Filipperbrevet 3:7-14. Som inledning höll jag fram en gammal D-marksedel. Det var ju hårdvaluta en gång i tiden, men sedan Euron kom är den helt värdelös.
1. Lämna det värdelösa
Paulus hade mycket att berömma sig av. Vem kan mäta sig? Varit sträng farisé, en av de frommaste. Hängivet sökt följa Gs bud. Förföljde kristna i sin iver. De som kunde lagen trodde sig närmare Gud, men såg sällan egna brister. Ihåligt. Ofta hyckleri. Judekristna kom med orimliga krav på hednakristna i urkyrkan, bl.a. omskärelse.Detta avvisar Paulus mycket bestämt.
Vi vill också vara duktiga. Många år som kristna o församlingsmedlemmar borde väl ge vissa favörer? Det är bra med kunskap o goda traditioner. Men vad hjälper det om sådant inte leder till ett liv i kärlek o tjänande? Värdelöst och lurar oss själva. Är vi beredda att som Paulus ge upp allt detta? Eller vill vi helst behålla skräpet?
Inte lönsamt att följa Jesus - det kostar allt. Jesus varnar ofta för materialismens avgudadyrkan. Vi vill gärna ha livets goda + Guds välsignelse dessutom. Var har vi vår trygghet? Pengar, utbildning, status, religiös fasad?? En konsekvens av tron är att våga leva enkelt o frivilligt avstå det som inte är nödvändigt.
2. Lära känna Kristus
Mötet med Jesus Kristus förändrade livet fullständigt för Paulus. Nu var han inte den rättfärdige som kunde se ner på de misslyckade syndarna. Tvingats inse att han inte hade något att komma med. Tomhänt. Helt beroende av Guds nåd.
Han hade fått en annan rättfärdighet, genom tro. Måste nollställas för att kunna ta emot gåvan. Smärtsamt!
Gemenskapen med Kristus är både lidande o kraft, död o uppståndelse, nåd o tjänst. Att leva med Jesus som förebild är att tjäna ända in i döden. Hur vi behandlar vår nästa, både grannen och den på andra sidan jordklotet, men även själva jorden som vi bor på - avslöjar om vi är Tjänare. Är det Kristi sinnelag som styr mitt o ditt sätt att leva? Har vi verkligen lärt känna Kristus?
Kristendom handlar om en personlig relation t Jesus Kristus, inte tro på en lära eller en organisation. Den Jesus som vi möter i Bibeln kommer också till oss i vår vardag. Möter oss i vår svaghet med hela sin uppståndelses kraft. När livet tycks hopplöst behöver vi någon som lyfter. Det är ju inte så lätt att lyfta sig själv i håret.
3. Jaga mot målet
Paulus hade mött Kristus men var inte nöjd. Målet var fullkomlighet. Bli mer lik Jesus. Vad betyder det? Gör som Gud – bli mska! Ju mer vi lär känna Jesus Kristus, ju mer mänskliga blir vi. Andlighet är att ödmjukt ställa sig till förfogande för Gud o för dem han älskar. Han kan använda oss i vår svaghet för att förmedla liv o hopp.
Låter världsfrånvänt att jaga för att vinna priset ”där uppe” = himlen. Så har det tyvärr ofta missuppfattats av många kristna. Men varken rumsligt eller tidsmässigt, utan ngt m bestående värde. Det som gjorts i kärlek är från himlen. Samla skatter i himlen = inbrottssäkert.
”Om vi inte vet vart vi är på väg kan vi ta vilken väg som helst”. I en värld där mycket pekar mot undergång har vi fått ett fantastiskt hopp som vi ska leva ut praktiskt. Hållbar livsstil ger andra hopp. För att nå målet måste vi välja den väg som Jesus gått före. Ett mål värt att som Paulus ”springa mot”.
Mycket av det vi ägnar vår tid o kraft åt är nog inte mer värt än D-marken. Våga släppa taget o istället satsa på det s består! (Inte =Euro!) Livet är en gåva som vi fått ansvar för att förvalta.
--------------------------------------------------------
Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe i Falkvikskyrkan. Här hade vi ett intressant samtal om jordens ödesfrågor och vilken roll vi som kristna har för att förmedla hopp. Jag berättade om mitt engagemang i FN-föreningen bl.a.
Igår blev jag uppmärksammad på ett TV-program med prästen Magnus Wåhlin som intervjuas om sin Ekoteologibok En annan värld är möjlig. Magnus är skolpräst på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Intervjuare är Birger Schlaug. Mycket intressant.
1. Lämna det värdelösa
Paulus hade mycket att berömma sig av. Vem kan mäta sig? Varit sträng farisé, en av de frommaste. Hängivet sökt följa Gs bud. Förföljde kristna i sin iver. De som kunde lagen trodde sig närmare Gud, men såg sällan egna brister. Ihåligt. Ofta hyckleri. Judekristna kom med orimliga krav på hednakristna i urkyrkan, bl.a. omskärelse.Detta avvisar Paulus mycket bestämt.
Vi vill också vara duktiga. Många år som kristna o församlingsmedlemmar borde väl ge vissa favörer? Det är bra med kunskap o goda traditioner. Men vad hjälper det om sådant inte leder till ett liv i kärlek o tjänande? Värdelöst och lurar oss själva. Är vi beredda att som Paulus ge upp allt detta? Eller vill vi helst behålla skräpet?
Inte lönsamt att följa Jesus - det kostar allt. Jesus varnar ofta för materialismens avgudadyrkan. Vi vill gärna ha livets goda + Guds välsignelse dessutom. Var har vi vår trygghet? Pengar, utbildning, status, religiös fasad?? En konsekvens av tron är att våga leva enkelt o frivilligt avstå det som inte är nödvändigt.
2. Lära känna Kristus
Mötet med Jesus Kristus förändrade livet fullständigt för Paulus. Nu var han inte den rättfärdige som kunde se ner på de misslyckade syndarna. Tvingats inse att han inte hade något att komma med. Tomhänt. Helt beroende av Guds nåd.
Han hade fått en annan rättfärdighet, genom tro. Måste nollställas för att kunna ta emot gåvan. Smärtsamt!
Gemenskapen med Kristus är både lidande o kraft, död o uppståndelse, nåd o tjänst. Att leva med Jesus som förebild är att tjäna ända in i döden. Hur vi behandlar vår nästa, både grannen och den på andra sidan jordklotet, men även själva jorden som vi bor på - avslöjar om vi är Tjänare. Är det Kristi sinnelag som styr mitt o ditt sätt att leva? Har vi verkligen lärt känna Kristus?
Kristendom handlar om en personlig relation t Jesus Kristus, inte tro på en lära eller en organisation. Den Jesus som vi möter i Bibeln kommer också till oss i vår vardag. Möter oss i vår svaghet med hela sin uppståndelses kraft. När livet tycks hopplöst behöver vi någon som lyfter. Det är ju inte så lätt att lyfta sig själv i håret.
3. Jaga mot målet
Paulus hade mött Kristus men var inte nöjd. Målet var fullkomlighet. Bli mer lik Jesus. Vad betyder det? Gör som Gud – bli mska! Ju mer vi lär känna Jesus Kristus, ju mer mänskliga blir vi. Andlighet är att ödmjukt ställa sig till förfogande för Gud o för dem han älskar. Han kan använda oss i vår svaghet för att förmedla liv o hopp.
Låter världsfrånvänt att jaga för att vinna priset ”där uppe” = himlen. Så har det tyvärr ofta missuppfattats av många kristna. Men varken rumsligt eller tidsmässigt, utan ngt m bestående värde. Det som gjorts i kärlek är från himlen. Samla skatter i himlen = inbrottssäkert.
”Om vi inte vet vart vi är på väg kan vi ta vilken väg som helst”. I en värld där mycket pekar mot undergång har vi fått ett fantastiskt hopp som vi ska leva ut praktiskt. Hållbar livsstil ger andra hopp. För att nå målet måste vi välja den väg som Jesus gått före. Ett mål värt att som Paulus ”springa mot”.
Mycket av det vi ägnar vår tid o kraft åt är nog inte mer värt än D-marken. Våga släppa taget o istället satsa på det s består! (Inte =Euro!) Livet är en gåva som vi fått ansvar för att förvalta.
--------------------------------------------------------
Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe i Falkvikskyrkan. Här hade vi ett intressant samtal om jordens ödesfrågor och vilken roll vi som kristna har för att förmedla hopp. Jag berättade om mitt engagemang i FN-föreningen bl.a.
Igår blev jag uppmärksammad på ett TV-program med prästen Magnus Wåhlin som intervjuas om sin Ekoteologibok En annan värld är möjlig. Magnus är skolpräst på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Intervjuare är Birger Schlaug. Mycket intressant.
fredag 13 augusti 2010
Ett nytt sätt att leva
Den rubriken hade jag satt på söndagens predikan i Östermalmskyrkan. Det var en speciell utmaning att få predika i min hemförsamling. Utgångspunkten var bibeltexten Matteus 18:18-22.
Befria de fångna
Jesus undervisar sina lärjungar om vad man ska göra med en broder som begår fel mot en. Då är det viktigt att först tala i enrum med den det berör. Vi ska hantera varandra ömt och varsamt, annars kan det leda till vrede och hämnd. Här finns jesusorden om att Allt vad vi löser på jorden ska vara löst i himlen, och tvärtom. Som jag ser det handlar det just om detta att med kärlek kan vi lösa och befria varandra, men med hämnd och vedergällning binder vi varandra i synden.
Egentligen var det ju en befrielserörelse som Jesus startade, och den får vi vara med i. Den som är fylld av samme Ande som Jesus, blir liksom Han sänd med glädjebud till de fattiga och att förkunna befrielse för de fångna.
Be med varandra
Jesus ger oss ett otroligt löfte, att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Gud är inte beroende av stora skaror eller någon utvald elit. När vi överlåter oss åt Jesus och åt varandra så är Han där. Då lovar Jesus att Fadern ska ge oss det som vi ber om. Men många har gjort erfarenheten att det blir inte alltid som vi ber. Kanske hänger det på att Gud själv måste vara med i överenskommelsen. Vi får be, Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den.
Bön är att samarbeta med Gud och med varandra. Då leder Han oss in i uppdrag, där Han går före och visar vägen. Enligt Romarbrevet 12:6 har vi fått olika gåvor, och de sätts i funktion när vi ber i Jesu namn. Gåvorna ska användas till att betjäna varandra, inte till att härska. Andlighet är inte att dra sig undan utan att bry sig, liksom Jesus gör. Det är ett nytt sätt att leva.
Förlåt de skyldiga
Det är i den här texten i Matt.18 som Petrus ställer den klassiska frågan om hur många gånger han ska förlåta sin broder. Inte 7 utan sjuttiosju gånger, svarar Jesus. Det finns alltså ingen annan gräns än behovet! Vi ska alltid ge varandra en ny chans. Det verkar orimligt, men sådan är Guds kärlek till oss. Jesus berättar en liknelse om en tjänare som fått en stor skuld efterskänkt av sin herre. Men sedan går han ut och kräver in en struntsumma som en medtjänare är skyldig honom. Det är lätt att glömma hur mycket jag själv fått förlåtet.
Det är stor skillnad på att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Bön om förlåtelse innebär alltid en vilja till förändring. Vi omsluts av en gudomlig kraft som helar och läker. Att förlåta är inte bara en plikt, det är ett sätt att leva i försoning och gemenskap. I det här perspektivet har jag funderat på våra kollektiva synder. Finns det förlåtelse även för t.ex. miljösynder?? Som jag ser det måste samma princip gälla, att vi måste ångra oss och vara villiga till omvändelse!
Befria de fångna
Jesus undervisar sina lärjungar om vad man ska göra med en broder som begår fel mot en. Då är det viktigt att först tala i enrum med den det berör. Vi ska hantera varandra ömt och varsamt, annars kan det leda till vrede och hämnd. Här finns jesusorden om att Allt vad vi löser på jorden ska vara löst i himlen, och tvärtom. Som jag ser det handlar det just om detta att med kärlek kan vi lösa och befria varandra, men med hämnd och vedergällning binder vi varandra i synden.
Egentligen var det ju en befrielserörelse som Jesus startade, och den får vi vara med i. Den som är fylld av samme Ande som Jesus, blir liksom Han sänd med glädjebud till de fattiga och att förkunna befrielse för de fångna.
Be med varandra
Jesus ger oss ett otroligt löfte, att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Gud är inte beroende av stora skaror eller någon utvald elit. När vi överlåter oss åt Jesus och åt varandra så är Han där. Då lovar Jesus att Fadern ska ge oss det som vi ber om. Men många har gjort erfarenheten att det blir inte alltid som vi ber. Kanske hänger det på att Gud själv måste vara med i överenskommelsen. Vi får be, Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den.
Bön är att samarbeta med Gud och med varandra. Då leder Han oss in i uppdrag, där Han går före och visar vägen. Enligt Romarbrevet 12:6 har vi fått olika gåvor, och de sätts i funktion när vi ber i Jesu namn. Gåvorna ska användas till att betjäna varandra, inte till att härska. Andlighet är inte att dra sig undan utan att bry sig, liksom Jesus gör. Det är ett nytt sätt att leva.
Förlåt de skyldiga
Det är i den här texten i Matt.18 som Petrus ställer den klassiska frågan om hur många gånger han ska förlåta sin broder. Inte 7 utan sjuttiosju gånger, svarar Jesus. Det finns alltså ingen annan gräns än behovet! Vi ska alltid ge varandra en ny chans. Det verkar orimligt, men sådan är Guds kärlek till oss. Jesus berättar en liknelse om en tjänare som fått en stor skuld efterskänkt av sin herre. Men sedan går han ut och kräver in en struntsumma som en medtjänare är skyldig honom. Det är lätt att glömma hur mycket jag själv fått förlåtet.
Det är stor skillnad på att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Bön om förlåtelse innebär alltid en vilja till förändring. Vi omsluts av en gudomlig kraft som helar och läker. Att förlåta är inte bara en plikt, det är ett sätt att leva i försoning och gemenskap. I det här perspektivet har jag funderat på våra kollektiva synder. Finns det förlåtelse även för t.ex. miljösynder?? Som jag ser det måste samma princip gälla, att vi måste ångra oss och vara villiga till omvändelse!
söndag 1 augusti 2010
Goda förvaltare
Idag hade jag fått förtroendet att predika i Odalkyrkan. Söndagens tema är Goda förvaltare, ett angeläget ämne. Att vara människa är att vara förvaltare. Det ligger i begreppet skapad till Guds avbild. För den kristne är uppdraget ännu tydligare. Det är vår stora utmaning.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.
Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!
Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.
Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!
Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.
torsdag 20 maj 2010
Vad ska den nya kyrkan stå för?
Det var frågan som Jim Wallis ställde till oss på konferensen Utmanad i Örebro förra fredagen. Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan var samlade till sina resp. årskonferenser, men hade gudstjänster, seminarier osv tillsammans. Jim Wallis från USA hade bjudits in som huvudtalare. Jag har följt hans kommentarer till aktuella händelser i samhället under ett antal år. Tidigare har jag läst hans bok Tro som förändrar världen, och nu köpte jag den senaste Agenda för en hoppfull värld. Jim är redaktör för tidskriften Sojourners, som arbetar för social rättvisa som en konsekvens av att vi följer Jesus. Hans exempel från historien på hur andlig väckelse förändrat världen, är träffande.
Nu var detta en konferens för tre samfund som är på väg att gå samman och bilda en ny kyrka. Vad den ska heta är det fortfarande ingen som vet. Det slutliga beslutet om samgående tas vid konferenserna nästa sommar. Den stora frågan i år på både Baptistsamfundets och Missionskyrkans konferenser var annars vigsel mellan samkönade par, om det överhuvud taget ska tillåtas eller om det är en sak för de lokala församlingarna att besluta om.
Nåväl, Jim Wallis hade en allvarlig fråga till kyrkorna som är på väg att gå ihop: Vad ska den nya kyrkan stå för? Hur ska vi leva i världen? Han menade att det finns två slag av hunger: Andlighet och social rättvisa. Båda är utmaningar för den kristna kyrkan.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=212645
http://www.gemensamframtid.se/utmanad/
Nu var detta en konferens för tre samfund som är på väg att gå samman och bilda en ny kyrka. Vad den ska heta är det fortfarande ingen som vet. Det slutliga beslutet om samgående tas vid konferenserna nästa sommar. Den stora frågan i år på både Baptistsamfundets och Missionskyrkans konferenser var annars vigsel mellan samkönade par, om det överhuvud taget ska tillåtas eller om det är en sak för de lokala församlingarna att besluta om.
Nåväl, Jim Wallis hade en allvarlig fråga till kyrkorna som är på väg att gå ihop: Vad ska den nya kyrkan stå för? Hur ska vi leva i världen? Han menade att det finns två slag av hunger: Andlighet och social rättvisa. Båda är utmaningar för den kristna kyrkan.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=212645
http://www.gemensamframtid.se/utmanad/
lördag 1 maj 2010
Jubileum på Furuboda
Förra helgen deltog jag i årshögtiden på Furuboda. Det var samtidigt inledning på Furubodas 50-årsfirande. På lördagen hölls ett seminarium om tillgänglighet, där flera intressanta projekt presenterades. I jubileumsfesten på kvällen deltog ca 140 personer. Flera som arbetat på Furuboda under olika epoker, berättade om speciella minnen och om vad Furuboda betytt för dem. Biskop Antje Jackelén predikade i söndagens gudstjänst bl.a. om styrka och sårbarhet, då vi alla är som en skatt i lerkärl. Själva årsmötet var snabbt avklarat. Det präglades av tacksamhet och optimism, liksom hela helgen. www.furuboda.se
Idag på första maj var vi i Tivoliparken och lyssnade på Stadsmusikkårens vårkonsert. Sen har jag mest ägnat mig åt att förbereda predikan till Linderöds missionshus imorgon. Det ska handla om Att växa i tro.
Idag på första maj var vi i Tivoliparken och lyssnade på Stadsmusikkårens vårkonsert. Sen har jag mest ägnat mig åt att förbereda predikan till Linderöds missionshus imorgon. Det ska handla om Att växa i tro.
tisdag 13 april 2010
Hoppets budbärare
Vid den ekumeniska konferensen i Kristianstad i lördags fick jag förtroendet att predika i den avslutande gudstjänsten i Östermalmskyrkan.Temat var Hoppets budbärare. Jag utgick från Jeremia 18:1-6, som handlar om hur profeten får gå till en krukmakarverkstad för att lära sig hur Gud handskas med sitt folk:
1. Vad är det som ger oss hopp?
- På en studiecirkel om klimathotet o att Rädda jorden kom en fråga. Vad ger dig hopp? I samhället upplever vi många kriser o misslyckanden. Efter Köpenhamnsmötet undrade många - Hur ska det gå?? Inte bara klimatfrågan som oroar. Världsekonomi i gungning. Personliga kriser, arbetslöslöshet, sjukdom, relationer. Lätt att ge upp. "Man måste hoppas - annars.." är det många som säger. Det är som att lyfta sig själv i håret.
- Jag vet egentligen ingenting om krukmakeri, men förstår att krävs tålamod. Om man försökt antal ggr, inte blir ngt, så ger man lätt upp. Krävs mästarhänder m känsla f materialet. Vet kanske inte exakt hur det ska se ut, men har en plan, en tanke - vad f slags föremål. Konstverk uppstår inte av en slump. Men inte självklart att det lyckas första gången.
- Finns det hopplöshet i kyrkan också?? Brottas m. ekonomi, konflikter, medlemsminskningar. Säger vi som andra att ”man måste hoppas”? Finns det stadigare grund f vårt hopp?? Meningsfullt att hålla på all församlingsverksamhet, m ekumenik t.ex.?? Samgåenden kan vara uttryck f hopp o framtidstro eller hopplöshet?
2. Vad finns det då att hoppas på?
- I 1 Petr talas om ett Levande hopp, tack vare Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Påskens budskap ger oss ett fantastiskt svar på frågan om hoppet. Oavsett vad s händer så är det Livets Gud s har sista ordet! Stora, fantastiska ord men vad betyder det för oss?
- Jeremias budskap är att Gud har sitt folk Israel i sina mästarhänder, o liksom krukmakaren är Han villig att börja om m det s misslyckats. Han ger dem en ny chans, om de vill vända om o lämna sin onda väg. Nåden är gränslös, men inte kravlös. Folket måste överlämna sig åt Mästarens vilja, i hans goda händer. Ibland måste man våga ge upp för att nå målet - det är vetekornets lag.
- Gamla församl o samfund kan få nytt liv, enheten kan blomstra. Det är inte hopplöst. Men ngt måste dö. Strukturer, traditioner, organisationer har inte löfte om evigt liv –de är som byggnadsställningar. Vår framtid beror inte på antal medlemmar eller församlingsaktiva eller ekonomiska resurser. Guds rike är som ett ogräs (Claiborne). Men vågar vi hänge oss åt det?
3. Vad gör vi med hoppet?
- Mötet med den Uppståndne förvandlade rädda o missmodiga lärjungar. Trots deras feghet o svek hade Jesus förtroende för dem o gav dem nya uppdrag. En revolution skedde de första kristna årtiondena. Det slaktade Lammet gav dem hopp, de s bekände sig t Jesus trots kejsarens hot! Tro s fick konsekvenser i praktiska livet, m omsorg om varandra i en vardagsgemenskap.
- Inte så roligt att bli jämförd med en lerklump, men i en Mästarhand är det väl OK?! Det handlar om att vara formbar så att Gud gm sin Ande kan använda oss i sin tjänst. Att vara utvald är att vara kallad till en speciell uppgift. Den kristna kyrkan är Hoppets budbärare. Inte bara prata om hoppet, utan också leva ut det i en värld s håller på att ge upp. Det ger trovärdighet.
- I mötet m mina klimatengagerade vänner sade jag att det är tron på Jesus Kristus s ger mig hopp. Med djup respekt f andras engagemang. Om vi vet att Livets Gud ska ha sista ordet i den här tillvaron, då är det ju meningsfullt att kämpa för rätt o rättfärdighet, och för Guds skapelse. Då skulle vår liv än mer präglas av Kristi kärlek.
Som Guds folk är vi kallade att förmedla hopp genom att
–Visa enhet,
-Tjäna varandra och
–Vittna om Kristus
1. Vad är det som ger oss hopp?
- På en studiecirkel om klimathotet o att Rädda jorden kom en fråga. Vad ger dig hopp? I samhället upplever vi många kriser o misslyckanden. Efter Köpenhamnsmötet undrade många - Hur ska det gå?? Inte bara klimatfrågan som oroar. Världsekonomi i gungning. Personliga kriser, arbetslöslöshet, sjukdom, relationer. Lätt att ge upp. "Man måste hoppas - annars.." är det många som säger. Det är som att lyfta sig själv i håret.
- Jag vet egentligen ingenting om krukmakeri, men förstår att krävs tålamod. Om man försökt antal ggr, inte blir ngt, så ger man lätt upp. Krävs mästarhänder m känsla f materialet. Vet kanske inte exakt hur det ska se ut, men har en plan, en tanke - vad f slags föremål. Konstverk uppstår inte av en slump. Men inte självklart att det lyckas första gången.
- Finns det hopplöshet i kyrkan också?? Brottas m. ekonomi, konflikter, medlemsminskningar. Säger vi som andra att ”man måste hoppas”? Finns det stadigare grund f vårt hopp?? Meningsfullt att hålla på all församlingsverksamhet, m ekumenik t.ex.?? Samgåenden kan vara uttryck f hopp o framtidstro eller hopplöshet?
2. Vad finns det då att hoppas på?
- I 1 Petr talas om ett Levande hopp, tack vare Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Påskens budskap ger oss ett fantastiskt svar på frågan om hoppet. Oavsett vad s händer så är det Livets Gud s har sista ordet! Stora, fantastiska ord men vad betyder det för oss?
- Jeremias budskap är att Gud har sitt folk Israel i sina mästarhänder, o liksom krukmakaren är Han villig att börja om m det s misslyckats. Han ger dem en ny chans, om de vill vända om o lämna sin onda väg. Nåden är gränslös, men inte kravlös. Folket måste överlämna sig åt Mästarens vilja, i hans goda händer. Ibland måste man våga ge upp för att nå målet - det är vetekornets lag.
- Gamla församl o samfund kan få nytt liv, enheten kan blomstra. Det är inte hopplöst. Men ngt måste dö. Strukturer, traditioner, organisationer har inte löfte om evigt liv –de är som byggnadsställningar. Vår framtid beror inte på antal medlemmar eller församlingsaktiva eller ekonomiska resurser. Guds rike är som ett ogräs (Claiborne). Men vågar vi hänge oss åt det?
3. Vad gör vi med hoppet?
- Mötet med den Uppståndne förvandlade rädda o missmodiga lärjungar. Trots deras feghet o svek hade Jesus förtroende för dem o gav dem nya uppdrag. En revolution skedde de första kristna årtiondena. Det slaktade Lammet gav dem hopp, de s bekände sig t Jesus trots kejsarens hot! Tro s fick konsekvenser i praktiska livet, m omsorg om varandra i en vardagsgemenskap.
- Inte så roligt att bli jämförd med en lerklump, men i en Mästarhand är det väl OK?! Det handlar om att vara formbar så att Gud gm sin Ande kan använda oss i sin tjänst. Att vara utvald är att vara kallad till en speciell uppgift. Den kristna kyrkan är Hoppets budbärare. Inte bara prata om hoppet, utan också leva ut det i en värld s håller på att ge upp. Det ger trovärdighet.
- I mötet m mina klimatengagerade vänner sade jag att det är tron på Jesus Kristus s ger mig hopp. Med djup respekt f andras engagemang. Om vi vet att Livets Gud ska ha sista ordet i den här tillvaron, då är det ju meningsfullt att kämpa för rätt o rättfärdighet, och för Guds skapelse. Då skulle vår liv än mer präglas av Kristi kärlek.
Som Guds folk är vi kallade att förmedla hopp genom att
–Visa enhet,
-Tjäna varandra och
–Vittna om Kristus
lördag 13 februari 2010
Gemensam framtid börjar ta form
De olika arbetsgrupperna i samgåendeprojektet mellan Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan har nu lagt fram sina förslag. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=202222
En av dem har funderat kring frågorna om Församling och kyrka/samfund. Det är väl allmänt accepterat att man talar om dop och nattvard som sakrament, men jag är inte så glad över det ordet. Heliga handlingar, jovisst, men det blir lätt dimension av något magiskt som verkar mekaniskt. Vet inte riktigt hur jag skulle vilja ha det, men kanske något om att församlingen genom Ordets förkunnelse och praktisk gemenskap inbjuder alla människor att bli Jesu lärjungar.
Om dopet sägs att det är en helig handling, men ingenting om vad det går ut på. Då kan man lätt ledas in i tanken att det inte spelar någon roll om dopet sker i medvetet eller omedvetet tillstånd. Nästa steg blir att s.k. "omdop" bannlyses. Jag skulle vilja ha en formulering åt det här hållet för att visa respekt för olika synsätt: Dopet uttrycker dels den rening från synd som Gud erbjuder, dels individens överlåtelse till Kristus.
När det gäller medlemskap är det intressant att man inför begreppet tillhörighet som ett komplement. det påminner om vad som under en tid kallades för associativt medlemskap. Men jag undrar, måste alla församlingar införa dessa båda nivåer i sin praxis??
Om den lokala församlingens ledning: I församlingens ledarskap ingår församlingens föreståndare, som är ordinerad av GF-kyrkan, eller ordinerad i annat kyrkosamfund. Kom ihåg att många mindre församlingar fungerar utan ordinerad pastor!?
Namnfrågan ger man ingert förslag på. GF-kyrkan får väl ses som ett arbetsnamn, eller...? Framtidskyrkan låter kanske för pretentiöst.
I morgon ska det i många kyrkor predikas om Vetekornets lag, Joh.12. Jag har ofta funderat på om den principen också gäller för kyrkor och församlingar. Framgång handlar inte om att växa och bli större, utan om att dö för att kunna ge liv.
En av dem har funderat kring frågorna om Församling och kyrka/samfund. Det är väl allmänt accepterat att man talar om dop och nattvard som sakrament, men jag är inte så glad över det ordet. Heliga handlingar, jovisst, men det blir lätt dimension av något magiskt som verkar mekaniskt. Vet inte riktigt hur jag skulle vilja ha det, men kanske något om att församlingen genom Ordets förkunnelse och praktisk gemenskap inbjuder alla människor att bli Jesu lärjungar.
Om dopet sägs att det är en helig handling, men ingenting om vad det går ut på. Då kan man lätt ledas in i tanken att det inte spelar någon roll om dopet sker i medvetet eller omedvetet tillstånd. Nästa steg blir att s.k. "omdop" bannlyses. Jag skulle vilja ha en formulering åt det här hållet för att visa respekt för olika synsätt: Dopet uttrycker dels den rening från synd som Gud erbjuder, dels individens överlåtelse till Kristus.
När det gäller medlemskap är det intressant att man inför begreppet tillhörighet som ett komplement. det påminner om vad som under en tid kallades för associativt medlemskap. Men jag undrar, måste alla församlingar införa dessa båda nivåer i sin praxis??
Om den lokala församlingens ledning: I församlingens ledarskap ingår församlingens föreståndare, som är ordinerad av GF-kyrkan, eller ordinerad i annat kyrkosamfund. Kom ihåg att många mindre församlingar fungerar utan ordinerad pastor!?
Namnfrågan ger man ingert förslag på. GF-kyrkan får väl ses som ett arbetsnamn, eller...? Framtidskyrkan låter kanske för pretentiöst.
I morgon ska det i många kyrkor predikas om Vetekornets lag, Joh.12. Jag har ofta funderat på om den principen också gäller för kyrkor och församlingar. Framgång handlar inte om att växa och bli större, utan om att dö för att kunna ge liv.
lördag 2 januari 2010
Nyår på Furuboda
På nyårsafton åkte Birgitta och jag till Furuboda. Vi hade lovat att vara värdar för nyårsfirandet där. De flesta av gästerna är stammisar som jag känner sedan gammalt. Det är alltid trevligt att träffa dem. När vi höll på förberedelserna för kvällen släcktes plötsligt ljuset. Både på Furuboda och i grannskapet försvann strömmen. Då känner man sårbarheten och beroendet. Visst kunde vi tända levande ljus, men musik, högtalare, matlagning och mycket annat behövs det el till. Det är så mycket vi tar för givet i det moderna samhället. Lyckligtvis kom strömmen tillbaka lagom tills vi skulle starta.
Vi började med nyårsbön där jag läste om att Herrens nåd tar inte slut. Trots besvikelser och motgångar får vi se framåt och hoppas också inför ett nytt år.
Under nyårsfesten serverades massor med god mat. John och Marcus stod för fin musik och frågesport under hela kvällen. Jag bidrog med högläsning och lite annat prat. Det verkar som både vi och gästerna var nöjda med kvällen. Strax efter tolvslaget var det dock skönt att kunna plocka ihop och få gå och lägga sig.
Nyårsdagen var det ett ganska lugnt program. De som ville kunde se nyårskonserten från Wien på storbild. För övrigt satt man och pratade lite här och var, tog sig god tid vid måltiderna och vilade ut efter en sen kväll.
Vi avslutade med en nattvardsandakt på kvällen. Vi inledde med en passande psalm, Hur härligt vittar land och sjö ännu i frost och vintersnö, o Gud om dina under! Jag talade om Gemenskapens måltid, både om vanliga måltider, om Herrens måltid där han ger sig själv till oss och om den gemenskap som finns i Kristi kropp idag - alla som tror på honom.
Så var det dags för oss att åka hem, medan våra vänner stannade kvar en eller ett par dagar till. Lördagen fick bli en vilodag. I morgon är det söndag och gudstjänst i Östermalmskyrkan kl.11. Det kommer nog att handla om hur Jesus rensar templet. Själv ska jag sköta tolkningen till engelska.
Vi började med nyårsbön där jag läste om att Herrens nåd tar inte slut. Trots besvikelser och motgångar får vi se framåt och hoppas också inför ett nytt år.
Under nyårsfesten serverades massor med god mat. John och Marcus stod för fin musik och frågesport under hela kvällen. Jag bidrog med högläsning och lite annat prat. Det verkar som både vi och gästerna var nöjda med kvällen. Strax efter tolvslaget var det dock skönt att kunna plocka ihop och få gå och lägga sig.
Nyårsdagen var det ett ganska lugnt program. De som ville kunde se nyårskonserten från Wien på storbild. För övrigt satt man och pratade lite här och var, tog sig god tid vid måltiderna och vilade ut efter en sen kväll.
Vi avslutade med en nattvardsandakt på kvällen. Vi inledde med en passande psalm, Hur härligt vittar land och sjö ännu i frost och vintersnö, o Gud om dina under! Jag talade om Gemenskapens måltid, både om vanliga måltider, om Herrens måltid där han ger sig själv till oss och om den gemenskap som finns i Kristi kropp idag - alla som tror på honom.
Så var det dags för oss att åka hem, medan våra vänner stannade kvar en eller ett par dagar till. Lördagen fick bli en vilodag. I morgon är det söndag och gudstjänst i Östermalmskyrkan kl.11. Det kommer nog att handla om hur Jesus rensar templet. Själv ska jag sköta tolkningen till engelska.
måndag 21 december 2009
På väg mot jul
För någon vecka sedan skrev jag om mitt besök i Köpenhamn och klimatmötet. Av nästan alla som kommenterat min medverkan i demonstrationen har jag fått frågan om jag blev tagen av polisen. Nej, har jag svarat, men om det var tur eller skicklighet vet jag inte. Det verkar som många helt oskyldiga greps.
Många har uttryckt sin besvikelse över det magra resultatet. Alla bevakade sina positioner. Det blir många fina ord, men lite handling. Den kraftsamling som ett stort antal folkrörelser gjorde är ändå inte förgäves. Det behövs ett folkligt tryck underifrån för att makthavare ska våga tänka nytt. Att få fram ett annat konsumtionstänkande är en pedagogisk utmaning för oss alla. Det handlar om att hitta tillbaka till en mer naturlig livsstil.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=197479
Diakoniaaktivisten skriver också om besvikelse, men poängterar att kampen går vidare. http://diakoniaaktivist.blogspot.com/2009/12/besvikelse.html
Förra måndagen hade jag det tredje och sista studiet i Östermalmskyrkan kring Bibeln, Klimatet och Rättvisan. Några nya dök upp, och det fanns intresse för att fundera på vad det är som egentligen ger oss hopp.
I torsdags var det julfest på Furuboda. Det magnifika julbordet, visst var det gott men är det förnuftigt att duka upp allt detta på en gång? Vem orkar göra rättvisa åt allt detta? Den efterföljande underhållningen "Kursslaget" var en trevlig upplevelse. Folkhögskolans deltagare presenterade en lång rad roliga upptåg.
Samuel Ljungblahd och Bodekull Gospel & Jazz Orchestra höll julkonsert i Östermalmskyrkan i fredags. Jag var väl lite för trött för att lyssna ordentligt. Fullsatt kyrka, men vad fick man med sig egentligen? Religiös underhållning?? Det blev nog lite lugnare och mer eftertänksamt på slutet.
Söndagens gudstjänst var innehållsrik. Pastorsavskiljning hölls för vår nya cafépastor Lisa. Hon predikade personligt och konkret om att vi alla bär på ett uppdrag liksom Maria gjorde. Julia och Linda lät sig döpas in i Kristus. Det var ett stort steg för dem, och en viktig påminnelse för oss alla att leva i vårt dop.
Nu tänker jag ta ledigt några dagar. Julafton har vi inga planer för ännu, mer än midnattsgudstjänst i Östermalmskyrkan 23.30. På juldagen ansvarar jag för julottan (om man kan kalla det för det?) kl.08.30, på Furuboda. Jag funderar på att utgå från frågan: Hur ser Gud ut? Den osynlige blev synlig i ett litet barn. Nu vill han bli synlig genom dig och mig.
Så jag önskar dig som läser detta en riktigt god helg.
Många har uttryckt sin besvikelse över det magra resultatet. Alla bevakade sina positioner. Det blir många fina ord, men lite handling. Den kraftsamling som ett stort antal folkrörelser gjorde är ändå inte förgäves. Det behövs ett folkligt tryck underifrån för att makthavare ska våga tänka nytt. Att få fram ett annat konsumtionstänkande är en pedagogisk utmaning för oss alla. Det handlar om att hitta tillbaka till en mer naturlig livsstil.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=197479
Diakoniaaktivisten skriver också om besvikelse, men poängterar att kampen går vidare. http://diakoniaaktivist.blogspot.com/2009/12/besvikelse.html
Förra måndagen hade jag det tredje och sista studiet i Östermalmskyrkan kring Bibeln, Klimatet och Rättvisan. Några nya dök upp, och det fanns intresse för att fundera på vad det är som egentligen ger oss hopp.
I torsdags var det julfest på Furuboda. Det magnifika julbordet, visst var det gott men är det förnuftigt att duka upp allt detta på en gång? Vem orkar göra rättvisa åt allt detta? Den efterföljande underhållningen "Kursslaget" var en trevlig upplevelse. Folkhögskolans deltagare presenterade en lång rad roliga upptåg.
Samuel Ljungblahd och Bodekull Gospel & Jazz Orchestra höll julkonsert i Östermalmskyrkan i fredags. Jag var väl lite för trött för att lyssna ordentligt. Fullsatt kyrka, men vad fick man med sig egentligen? Religiös underhållning?? Det blev nog lite lugnare och mer eftertänksamt på slutet.
Söndagens gudstjänst var innehållsrik. Pastorsavskiljning hölls för vår nya cafépastor Lisa. Hon predikade personligt och konkret om att vi alla bär på ett uppdrag liksom Maria gjorde. Julia och Linda lät sig döpas in i Kristus. Det var ett stort steg för dem, och en viktig påminnelse för oss alla att leva i vårt dop.
Nu tänker jag ta ledigt några dagar. Julafton har vi inga planer för ännu, mer än midnattsgudstjänst i Östermalmskyrkan 23.30. På juldagen ansvarar jag för julottan (om man kan kalla det för det?) kl.08.30, på Furuboda. Jag funderar på att utgå från frågan: Hur ser Gud ut? Den osynlige blev synlig i ett litet barn. Nu vill han bli synlig genom dig och mig.
Så jag önskar dig som läser detta en riktigt god helg.
söndag 16 augusti 2009
Bära frukt
Just nu pågår Sommarveckan på Furuboda. Ca 25 deltagare förutom anhöriga och assistenter finns med. I fredags hade vi en härlig dag vid stranden. Lördagen erbjöd häst- och vagnåkning för dem som hade lust, och några pysslade med div. hantverk. På kvällen såg vi filmen Vingar över Vattenriket, och den motogs med stor entusiasm. Själv har jag sett den flera gånger, och det behövs nästan om man ska kunna ta till sig allt.
Så idag, söndag, var det gudstjänst i det gamla missionshuset från slutet av 1800-talet. Många av Sommarveckans deltagare kom, men också en del andra ifrån bygden. Det är en gammal tradition att ha ett sommarmöte i augusti. Men idag blev det nästan för trångt. Vi packade ihop oss så gott det gick, och några satt i farstun. Jag var ombedd att predika, och läste då kyrkoårets evangelietext från Joh.15:1-9. Så här mitt i fruktsäsongen passade det bra att tala om Att bära frukt. Kärlek, glädje, frid och andra positiva egenskaper kallas i Galaterbrevet för Andens frukt. Det är väl egentligen det vi alla vill att våra liv ska präglas av. Ändå är det ju inte alltid så det fungerar i praktiken.
Träd och andra växter följer sin natur. De kan inte välja vilken sorts frukt de vill bära. Men vi som är skapade som människor måste välja att göra det vi är ämnade till. Annars blir vi "omänskliga". Vi har ansvar för hur vi lever. Men när det går fel så finns förlåtelsens möjlighet, och Gud vill göra oss till nya skapelser i Kristus Jesus.
I predikan talade jag om att förbli i Kristus. Själva kan vi inte åstadkomma något, sade Jesus, inte utan honom. Jag tog fram en snittblomma och konstaterade att även om den är aldrig så vacker, så har den inte längre kontakt med livet. Vi måste inse att vi är beroende av Gud och varandra. Ensam är inte stark. Jesus visade i sitt liv den goda frukten. Det var inte bara prat utan han hjälpte, uppmuntrade och tjänade t.o.m. med sitt eget liv. Därför kan han också hjälpa oss. Grenen i vinstocken ger inte god skörd för att den är duktig och stark, utan för att den öppnar sig för livskraften från vinstocken.
Låt oss förbli i Kristi kärlek, för att kunna bära en frukt som består. Det var min hälsning i Furuboda Missionhus idag, och till dig som ev. läser detta.
i gudstjänsten fick vi lyssna till sång av Rune, och hans fru Inga berättade om sina planer på att åka till Indien som volontär.
Så idag, söndag, var det gudstjänst i det gamla missionshuset från slutet av 1800-talet. Många av Sommarveckans deltagare kom, men också en del andra ifrån bygden. Det är en gammal tradition att ha ett sommarmöte i augusti. Men idag blev det nästan för trångt. Vi packade ihop oss så gott det gick, och några satt i farstun. Jag var ombedd att predika, och läste då kyrkoårets evangelietext från Joh.15:1-9. Så här mitt i fruktsäsongen passade det bra att tala om Att bära frukt. Kärlek, glädje, frid och andra positiva egenskaper kallas i Galaterbrevet för Andens frukt. Det är väl egentligen det vi alla vill att våra liv ska präglas av. Ändå är det ju inte alltid så det fungerar i praktiken.
Träd och andra växter följer sin natur. De kan inte välja vilken sorts frukt de vill bära. Men vi som är skapade som människor måste välja att göra det vi är ämnade till. Annars blir vi "omänskliga". Vi har ansvar för hur vi lever. Men när det går fel så finns förlåtelsens möjlighet, och Gud vill göra oss till nya skapelser i Kristus Jesus.
I predikan talade jag om att förbli i Kristus. Själva kan vi inte åstadkomma något, sade Jesus, inte utan honom. Jag tog fram en snittblomma och konstaterade att även om den är aldrig så vacker, så har den inte längre kontakt med livet. Vi måste inse att vi är beroende av Gud och varandra. Ensam är inte stark. Jesus visade i sitt liv den goda frukten. Det var inte bara prat utan han hjälpte, uppmuntrade och tjänade t.o.m. med sitt eget liv. Därför kan han också hjälpa oss. Grenen i vinstocken ger inte god skörd för att den är duktig och stark, utan för att den öppnar sig för livskraften från vinstocken.
Låt oss förbli i Kristi kärlek, för att kunna bära en frukt som består. Det var min hälsning i Furuboda Missionhus idag, och till dig som ev. läser detta.
i gudstjänsten fick vi lyssna till sång av Rune, och hans fru Inga berättade om sina planer på att åka till Indien som volontär.
onsdag 5 augusti 2009
Hur förvaltar och fördelar vi jordens resurser?
Tidningen Dagen har de senaste dagarna haft flera intressanta ledare, debattartiklar och insändare som handlar om vårt globala ansvar, inte minst som kristna.
Lena Klevenås från FIAN uppmanade den 30 juli Sveriges regering att skriva under det nya tilläggsprotokollet till ESK-konventionen, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174421
Samma dag skrev Birger Thuresson om att Sverige måste följa de etiska liktlinjer för vapenexport som man själv satt upp! "Och framför allt måste vi leva upp till intentionerna att främja fred i världen." http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174422
Tomas Hultberg från Malmö skrev igår den 4 augusti bl.a. så här: "Och om vi ska räknas bland utsugarna så borde åtminstone vi som kallas kristna och försöker leva med Bibeln som rättesnöre reagera, engagera oss och bli indignerade för Bibeln är rätt tydlig då det gäller just utsugare." http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174643
Så till sist kom Thomas Österbergs med följande i sin ledare: "Bara med väckta samveten kan en ny utveckling bort från hungern skapas. Möjligheterna till förändring finns, som sagt. Något är grundläggande fel när svältande människor exporterar sin mat till oss i den rika världen i stället för att få del av den själva." http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174590
Som enskild människa kan man känna vanmakt inför all denna destruktivitet. Varför ska människor svälta när det finns tillräckligt med mat? Vi måste säga ifrån, men också vara beredda att ändra vår egen livsstil.
På söndag kommer man i många kyrkor att tala om förvaltarskap, "Goda förvaltare" är temat. Tänk om vi då skulle passa på och lyfta fram det ansvar vi har som människor och ännu mer som kristna bekännare. Det är tungt och jobbigt att ta fram rättvisefrågor, miljöfrågor osv, men hur ska vi annars kunna bli "goda förvaltare"? Mitt i allt detta finns löftet om Guds kraft i vår svaghet, om Guds Ande som vill uppfylla oss när vi ställer oss till förfogande.
Lena Klevenås från FIAN uppmanade den 30 juli Sveriges regering att skriva under det nya tilläggsprotokollet till ESK-konventionen, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174421
Samma dag skrev Birger Thuresson om att Sverige måste följa de etiska liktlinjer för vapenexport som man själv satt upp! "Och framför allt måste vi leva upp till intentionerna att främja fred i världen." http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174422
Tomas Hultberg från Malmö skrev igår den 4 augusti bl.a. så här: "Och om vi ska räknas bland utsugarna så borde åtminstone vi som kallas kristna och försöker leva med Bibeln som rättesnöre reagera, engagera oss och bli indignerade för Bibeln är rätt tydlig då det gäller just utsugare." http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174643
Så till sist kom Thomas Österbergs med följande i sin ledare: "Bara med väckta samveten kan en ny utveckling bort från hungern skapas. Möjligheterna till förändring finns, som sagt. Något är grundläggande fel när svältande människor exporterar sin mat till oss i den rika världen i stället för att få del av den själva." http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174590
Som enskild människa kan man känna vanmakt inför all denna destruktivitet. Varför ska människor svälta när det finns tillräckligt med mat? Vi måste säga ifrån, men också vara beredda att ändra vår egen livsstil.
På söndag kommer man i många kyrkor att tala om förvaltarskap, "Goda förvaltare" är temat. Tänk om vi då skulle passa på och lyfta fram det ansvar vi har som människor och ännu mer som kristna bekännare. Det är tungt och jobbigt att ta fram rättvisefrågor, miljöfrågor osv, men hur ska vi annars kunna bli "goda förvaltare"? Mitt i allt detta finns löftet om Guds kraft i vår svaghet, om Guds Ande som vill uppfylla oss när vi ställer oss till förfogande.
måndag 6 juli 2009
Solskens- och familjeveckor och ekumenik
Idag har jag varit ledig och tagit det ganska lugnt. Annars är jag på Furuboda de flesta dagarna. Där pågår just nu en Familjevecka. Deltagarna har alla någon form av funktionsnedsättning, förutom de som är med som anhöriga, assistenter eller ledare. För mig är det en del av mitt ordinarie jobb, samtidigt som jag får vara med i en mycket god gemenskap. Nytt för mig är att köra traktor. Furuboda har skaffat ett traktortåg med vagnar som även rullstolsburna kan åka med. Varje eftermiddag kör jag några turer till bryggan där vår flotte ligger. Det är en uppskattad aktivitet att få åka ut på Helgeå, och stilla glida fram genom grönskan. Speciellt de senaste varma veckorna har det varit en härlig upplevelse. Nu när regnet kommit är det förstås inte så populärt. Det är alltid en osäkerhet med utomhusaktiviteter. I morgon är det sista dagen innan deltagarna åker hem på onsdag. Hoppas på en solig avslutning.
Igår, söndag, hade kyrkorna i Kristianstad planerat en gemensam friluftsgudstjänst i Tivoliparken. Det är ett stående inslag i Kristianstadsdagarna. Tyvärr vågade vi inte ta risken att hamna i regn, så därför blev det i Heliga Trefaldighet i stället. Det är bra det också, men inte samma känsla som att samlas ute i det fria. Tjernobylbarnen från lägret i Broby ställde upp som vanligt och framförde ett uppskattat sång- och musikprogram. Kyrkoherden Louise Nyman predikade, och hade som illustration tagit med sig både en bjälke ( eller planka) och en flisa. Jörgen Lennartsson från Östermalmskyrkan ledde gudstjänsten. Enligt uppgift blev kollekten till Tjernobyllägret 6193 kr. Mycket bra.
onsdag 1 juli 2009
Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson
Förra torsdagen var jag och såg föreställningen om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson hos Teater Nostra i Yngsjö. Det var en intressant skildring av hur dessa två män kan ha haft det när de under 18 månader gömde sig i en koja i Göingeskogarna. Det var två hårda förbrytare, men skådespelarna försökte leva sig in i hur de var som människor. De två mästertjuvarna var sinsemellan olika och kunde nog gå varandra på nerverna ibland. I pjäsen skildras också deras drömmar och besvikelser. När de lyckats med den stora kuppen skulle de resa till Paris och börja ett nytt liv. Så blev det aldrig. Harald Bengtsson bär med sig bittra minnen från sin uppväxt, och grubblar över om det är ett Guds straff att han blev en tjuv. Folke Johansson bönfaller på slutet Gud om att få en ny chans och födas på nytt. Bakom den tuffaste yta döljer sig vanliga människor. Det är den bilden som presenteras. Jag tycker det var tänkvärt att få det perspektivet.
http://www.teater-nostra.com/
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090623/NOJE/380653380
http://kristianstad.lokaltidningen.se/article/20090622/ARTIKLER/80322052/1122
I söndags var jag i Osby och predikade i Missionskyrkan. Då kunde jag inte låta bli att anknyta till pjäsen jag sett. Dagens evangelietext handlade om det förlorade fåret, Lukas 15. Det börjar med att fariséer och skriftlärda förargar sig över att Jesus umgås med tullindrivare och syndare och t.o.m. äter med dem. Jag dristade mig att säga att det var den tidens "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson". Sådana människor umgicks Jesus med, och det var det som den religiösa eliten retade sig på. Kanske var Han också och hälsade på dem i skogskojan?? Evangelium är de misslyckades privilegium!
http://www.teater-nostra.com/
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090623/NOJE/380653380
http://kristianstad.lokaltidningen.se/article/20090622/ARTIKLER/80322052/1122
I söndags var jag i Osby och predikade i Missionskyrkan. Då kunde jag inte låta bli att anknyta till pjäsen jag sett. Dagens evangelietext handlade om det förlorade fåret, Lukas 15. Det börjar med att fariséer och skriftlärda förargar sig över att Jesus umgås med tullindrivare och syndare och t.o.m. äter med dem. Jag dristade mig att säga att det var den tidens "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson". Sådana människor umgicks Jesus med, och det var det som den religiösa eliten retade sig på. Kanske var Han också och hälsade på dem i skogskojan?? Evangelium är de misslyckades privilegium!
söndag 17 maj 2009
Pengarna eller livet?
Den gamla klassiska frågan hade jag som tema för en predikan ikväll i Odalkyrkan i Kristianstad.
Visst är det något mystiskt med pengar. Alla vill ha dem, men de har egentligen inget värde förrän jag gör mig av med dem! Pengar garanterar ett visst värde, tror vi i alla fall. Men vilken trygghet är det de ger. Bibeln talar mycktryghet om pengar, och det skulle jag vilja uppmärksamma.
Guds omsorg om de fattiga
Jubelårstanken i 3 Mos är väldigt spännande. Jorden skulle vila och klyftorna mellan rika och fattiga begränsas. Jesus anknyter till detta när han enligt Luk.4 utropar "ett nådens år från Herren".
Jag tänker också på texten i 1Kor 11 om Herrens måltid, nattvarden. Det ovärdiga firandet som skulle straffas, var att man i den korintiska församlingen gjorde en uppdelning mellan rika och fattiga medlemmar. Samma sak påtalas i Jak.2. Detta är ovärdigt Guds barn. Hur vi behandlar de fattiga är en fråga om trohet mot Gud.
Rikedom som hindrar livet
Det är inte förbjudet att vara kristen och rik, men det är svårt. Hur lätt är det inte att något annat än Gud blir grunden för vår trygghet, och det är ju det som är synd. I Upp.18 finns en otäck beskrivning av Babylons fall. Jag kan inte säga att det ska tolkas si eller så, men nog ligger det nära till att läsa in vår tids finanskris. "Jordens köpmän gråter över Babylon" står det. Fallet var stort. Makt och rikedom har alltid fascinerat. Då blir också katastrofen stor när allt rasar samman.
Vi som inte tycker att vi hör till de rika i samhället kan lätt bli avundsjuka på dem som "badar i pengar". Men är det så mycket att längta efter? Jesus sade att "där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara". Sett i ett globalt perspektiv får vi också komma ihåg att vi alla i Sverige hör till "gräddan".
Den nödvändiga balansen
I Apg 2 beskrivs hur man i den förtsa kristna församlingen tillämpade egendomsgemenskap. Det fungerade nog inte så länge, men var en god idé. Viktigt att komma ihåg är att detta beskrivs som frivilligt. De som straffades var bara de oärliga, som sade att de gett allt men inte hade gjort det. Paulus talar i 1 Tim.6 om förnöjsamhet, och det borde vi nog bättre ta fasta på. "Kärleken till pengar är en rot till allt ont". Ibland uppmanas vi till att konsumera mera. En insändare i Kristianstadsbladet i veckan gick på den linjen. "Handla mer - egoism för allas bästa"
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090514/TYCKTTANKT/677395156
Många vill få oss att tro att vi genom att köpa mer kan hjälpa upp samhällsekonomin. Jag tror inte på den modellen. Nej, köp det du behöver, gärna god kvalité, miljövänligt och rättvisemärkt. Det du möjligen får över kan du gott ge bort till dem som bättre behöver. Deras konsumtion har väl samma effekt på samhällsekonomin som din eller min??
Kristen tro handlar om överlåtelse, åt Gud och varandra. Gud lovar "en framtid och ett hopp" åt den som helhjärtat söker honom, Jer.29. Han kommer till oss med förlåtelse och befrielse. Att leva i Guds ekonomi är ett äventyr att ge sig in i.
Visst är det något mystiskt med pengar. Alla vill ha dem, men de har egentligen inget värde förrän jag gör mig av med dem! Pengar garanterar ett visst värde, tror vi i alla fall. Men vilken trygghet är det de ger. Bibeln talar mycktryghet om pengar, och det skulle jag vilja uppmärksamma.
Guds omsorg om de fattiga
Jubelårstanken i 3 Mos är väldigt spännande. Jorden skulle vila och klyftorna mellan rika och fattiga begränsas. Jesus anknyter till detta när han enligt Luk.4 utropar "ett nådens år från Herren".
Jag tänker också på texten i 1Kor 11 om Herrens måltid, nattvarden. Det ovärdiga firandet som skulle straffas, var att man i den korintiska församlingen gjorde en uppdelning mellan rika och fattiga medlemmar. Samma sak påtalas i Jak.2. Detta är ovärdigt Guds barn. Hur vi behandlar de fattiga är en fråga om trohet mot Gud.
Rikedom som hindrar livet
Det är inte förbjudet att vara kristen och rik, men det är svårt. Hur lätt är det inte att något annat än Gud blir grunden för vår trygghet, och det är ju det som är synd. I Upp.18 finns en otäck beskrivning av Babylons fall. Jag kan inte säga att det ska tolkas si eller så, men nog ligger det nära till att läsa in vår tids finanskris. "Jordens köpmän gråter över Babylon" står det. Fallet var stort. Makt och rikedom har alltid fascinerat. Då blir också katastrofen stor när allt rasar samman.
Vi som inte tycker att vi hör till de rika i samhället kan lätt bli avundsjuka på dem som "badar i pengar". Men är det så mycket att längta efter? Jesus sade att "där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara". Sett i ett globalt perspektiv får vi också komma ihåg att vi alla i Sverige hör till "gräddan".
Den nödvändiga balansen
I Apg 2 beskrivs hur man i den förtsa kristna församlingen tillämpade egendomsgemenskap. Det fungerade nog inte så länge, men var en god idé. Viktigt att komma ihåg är att detta beskrivs som frivilligt. De som straffades var bara de oärliga, som sade att de gett allt men inte hade gjort det. Paulus talar i 1 Tim.6 om förnöjsamhet, och det borde vi nog bättre ta fasta på. "Kärleken till pengar är en rot till allt ont". Ibland uppmanas vi till att konsumera mera. En insändare i Kristianstadsbladet i veckan gick på den linjen. "Handla mer - egoism för allas bästa"
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090514/TYCKTTANKT/677395156
Många vill få oss att tro att vi genom att köpa mer kan hjälpa upp samhällsekonomin. Jag tror inte på den modellen. Nej, köp det du behöver, gärna god kvalité, miljövänligt och rättvisemärkt. Det du möjligen får över kan du gott ge bort till dem som bättre behöver. Deras konsumtion har väl samma effekt på samhällsekonomin som din eller min??
Kristen tro handlar om överlåtelse, åt Gud och varandra. Gud lovar "en framtid och ett hopp" åt den som helhjärtat söker honom, Jer.29. Han kommer till oss med förlåtelse och befrielse. Att leva i Guds ekonomi är ett äventyr att ge sig in i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
