Korsvandring på långfredagen blev en bönevandring

Igår genomfördes en långfredagsvandring för första gången i Kristianstad. Ett 50-tal personer från olika kyrkor och församlingar gick genom stan med ett stort kors i täten.

Vi började i Katolska kapellets trädgård, som fick vara en förebild för Getsemane i bibelberättelsen. Utanför tingsrätten fick vi höra om hur Jesus dömdes av Pontius Pilatus.
Vi hade en station i ELF-kapellet innan vi fortsatte till fängelset, Centralskolan och vidare till Östermalmskyrkan. Där uppmärksammade vi den station på Jesus lidandesvandring där Simon från Kyrene tvingas att bära hans kors. Jag kommenterade den händelsen med att det mesta handlar om vad Jesu har gjort för oss, men här har vi ett undantag med en man som får hjälpa Jesus. Det var ingen lätt uppgift, men kanske skulle han så småningom känna tillfredsställelse över att ha fått bära Kristi kors. Notisen om Simon manar oss också att vara beredda att bära varandras bördor.
Vi fortsatte vandringen genom Östermalm Park, där vi bad för dem som finns i äldreboendena. Nästa stopp var utanför Domus, och därefter Speaker´s corner på Lilla Torg. På Stora Torg samlades vi vid Ikaros, och fortsatte till Heliga Trefaldighetskyrkan. Två stationer fanns utanför kyrkmuren, och de avslutande inne i kyrkan. Den allra sista som handlade om Kristi gravläggning, var påpassligt nog förlagd till bakre delen av kyrkan, där gravplattorna syns i golvet.

Alltsammans genomfördes med stor värdighet. Vi gick under tystnad eller ibland psalmsång. Vi som medverkade representerade olika kyrkotraditioner, och personligheter, vilket märktes tydligt i utformningen på de olika stationerna. Men tillsammans upplevde vi att Kristi kors är det som förenar oss. Framför allt var det en bönevandring.Sådana upplevelser stärker samhörigheten mellan oss som kristna.
http://www.dagen.se/dagen/lasargenererat/article.aspx?id=934

Omställning och omvändelse

Omställningens tid är en mycket intressant och utmanande bok av Björn Forsberg. Att försöka leva "lite miljövänligare" är bara att skrapa på ytan. Nu står vi inför slutet på den ekonomiska tillväxtens tid, och då måste hela samhället ställas om, menar han. I fredags hade jag tillfälle att lyssna till Björn Forsberg när han presenterade sina tankar på Glokala Folkhögskolan i Malmö. Han talar inte så mycket om det globala klimathotet, utan mest om hur vi måste ställa om till ett helt annat sätt att leva än det vi vant oss vid. Det handlar om lokala lösningar och en samverkan som leder till en fördjupad  gemenskap mellan människor. Ur kris och kaos skulle alltså något nytt och positivt kunna spira.

För mig är det naturligt att koppla ihop omställningsvisionen med tron på den Gud som gör allting nytt. När jag lyssnar på Björn Forsberg  tänker jag på Jesusordet Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ (=sig själv)? Konsumism är egentligen avgudadyrkan. Vi litar hellre på pengar, makt och ekonomisk tillväxt än på Livets Gud själv. Vårt sätt att slösa med naturens ändliga resurser är inget annat än synd mot Skaparen! Från ordet omställning är steget inte långt till omvändelse.

I söndags på Palmsöndagen skulle jag predika i Odalkyrkan. Temat var "Vägen till korset" och bibeltexterna handlade om hur Jesus rider in i Jerusalem. Korset betyder ett definitivt slut, men också början på något helt nytt. Samtidigt hade jag Omställningen i tankarna. För mig är steget alltså inte så långt. 
Konsumismens religion håller inte. Världen är i kris, men var finns alternativet s kan ge oss hopp?? Det samhälle som vi vant oss vid, med ständigt ökad konsumtion och materiell standard är på väg ut. Jesus valde mycket medvetet en åsna för sitt kungliga intåg, tvärtemot alla förväntningar. Profetorden stämde in. Joh. 12:15, en ödmjukt tjänande kung som ska segra genom kärlek. Vilken revolution!


Den förändring som kommer med Jesus och Gudsriket är en förändring underifrån. Det påminner också om omställningsfilosofin. Där tror man heller inte på storskaliga lösningar som kommer uppifrån. Vi har alla ansvar för vår egen situation. Det handlar om att frivilligt avstå förmåner och bekvämlighet för att vinna det som har bestående värde. I första kristna kyrkan delade man en vardagsgemenskap. ”Ingen kallade något av det han ägde för sitt”. Gemenskap och samverkan i stället för konkurrens o utslagning.
Låt samma sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus! Fil.2.
Påsken är fantastisk historia, men inte bara det. Det är Nutid! En förebild som vi ständigt måste utmanas av. Guds folk är ett annorlunda folk som följer en annorlunda Herre. Kyrkan lockas ofta lita till storlek, pengar, världslig makt. Men vägen t framgång går genom att ge upp!

Många upplever ett vakuum i en tillvaro där allt snurrar på, men vi aldrig blir nöjda. Hur mkt är vi beredda att avstå från bekvämlighet o privilegier?? Sitter vi lika fast i materialism och konsumism som alla andra? Då är det svårt att hylla den Herre som avstod allt. Eller vågar vi lita på att Han öppnar nya möjligheter?

Låt mig till sist säga att jag har stor respekt för alla dem som tagit Omställningen på allvar utifrån en annan livsåskådning än min. Det är hur man lever som räknas, inte de vackra orden.

I morgon, långfredag, blir det för första gången en ekumenisk långfredagsvandring i Kristianstad. Se insädaren i Bladet.
Välkommen att gå med!
Glad Påsk!

Den Goda Fredagen

Långfredag - nog låter det trist. Den har upplevts som långtråkig av många. Idag är det inte så många som bryr sig. De gamla reglerna och förbuden efterlevs inte längre. Själv har jag svårt att se vissa dagar som så alldeles speciella, varken julafton eller långfredag. Verkligheten bakom långfredagen gäller ju hela året, och Jesus dog en gång för alla. Det är något att ödmjukt glädjas åt och känna tacksamhet inför. Det engelska namnet på den här dagen känns faktiskt mycket bättre: Good Friday!
Betydelsen av Jesus död har fått ny medial uppmärksamhet genom Jonas Gardells bok. I Kristianstadsbladet har Samuel Svensson reagerat till försvar för den klassiska kristna tron. http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090409/TYCKTTANKT/689633694/1028/ASIKTER/
Det här är ju frågor som grubblats över i 2000 år. De romerska ockupationsmyndigheterna och de judiska religiösa ledarna hade för en gångs skull en intressegemenskap. Av olika anledningar hade Jesus blivit ett hot mot dem. Utan yttre makt, men med kärleken som vapen ifrågasatte han deras olika privilegier. Visst var Jesus en kung, men han var inte ute efter politisk makt. Han ifrågasatte inte judarnas heliga lag, men avslöjade hyckleri och maktmissbruk. Därför var han obekväm och måste bort, ansåg dessa.
För Jesus var döden inte ett misslyckande. Onda avsikter samverkade och trodde sig bli kvitt problemet. Men så lurade de blev. Han var snart tillbaka på planen igen. Bakom alltsammans fanns också en gudomlig strategi som varken Pilatus eller översteprästerna hade förstått. Visserligen var det en av dessa, Kajafas, som sade att "Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under"Joh.11:50, men det hade han inte kommit på själv.
-Hur kan en far offra sin son? är det många som undrar. Ja inte går det smärtfritt. Äntligen hade det kommit en människa till jorden som var hel och sann människa, och så skulle han dö! Jesus använde själv bilden av ett vetekorn som måste läggas i jorden och dö för att kunna bära frukt, Joh.12:24.
Själv har jag tänkt på hur det kan vara när man plockar potatis på hösten. Mitt bland de där färska, härliga knölarna kan man hitta något kladdigt, äckligt. Just det, det är sättpotatisen som gett sitt liv för att nytt liv skulle bli till. Ett offer görs alltid med en förhoppning.
Vems fel var det då att Jesus dog? Var det Pilatus, eller judarnas, eller kanske Guds? Egentligen var det DITT fel, och MITT! Hela mänsklighetens själviskhet och bortvändhet från sin skapare är orsaken. Långfredagen är den goda fredagen för här erbjuds förlåtelse för all synd. Ja, han dog för våra synder, oavsett vad Jonas Gardell anser. För den som ångrar sig och vill leva helt och sant finns det nu hopp. "Var hälsad kors, du mitt enda hopp!" (A Strindberg).