Tacksam för 60 år

I onsdags fyllde jag 60. Varmt tack till er som gratulerat på olika sätt. Det blir en fest så småningom i Furubodas strandstuga, men detaljerna är inte klara. Man kan förstås fundera på om det verkligen är något att fira att man blivit gammal (eller i varje fall äldre). Men jag ser det som så att de 60 år som jag hittills fått leva, är jag väldigt tacksam för. Tacksam framför allt till Gud som gett mig livet, och låtit mig vara i frisk i stort sett hela tiden. Det är en nåd som jag inte gjort mig förtjänt av. Men jag vill göra det bästa möjliga av de dagar jag får.

Visingsöborgen i Näs från 1100-talet

Födelsedagen firade Birgitta och jag med hennes föräldrar i Stockholm. På vägen dit stannade vi över på Visingsö, som jag inte hade besökt tidigare.

Den överdådigt utsmyckade Brahekyrkan

 I onsdags blev det en utflykt till Mälaröarna med en god lunch på Troxhammars golfkrog. Jag brukar säga att det bästa med golfbanorna är maten!

Utsikt från Vaxholmsbåten

Igår kom min bror Bertil med fru Kajsa och överraskade med en utflykt till Vaxholm med ångbåten Storskär. Det var också premiär för mig. Jag har i något sammanhang sagt det det skulle vara roligt att se något av Stockholms skärgård, och det fick vi verkligen göra i härligt väder.

Vaxholms fästning

Tillbaka i Kristianstad ska jag vara på Erikshjälpen imorgon, lördag 11-15. På söndag kl.18.00 är det Nattvardsgudstjänst i Odalkyrkan, där jag lovat predika. Temat för dagen är Att inte döma, och jag tänker utgå från berättelsen i Joh.8 om hur Jesus möter kvinnan som skulle stenas.

Omställning och omvändelse

Omställningens tid är en mycket intressant och utmanande bok av Björn Forsberg. Att försöka leva "lite miljövänligare" är bara att skrapa på ytan. Nu står vi inför slutet på den ekonomiska tillväxtens tid, och då måste hela samhället ställas om, menar han. I fredags hade jag tillfälle att lyssna till Björn Forsberg när han presenterade sina tankar på Glokala Folkhögskolan i Malmö. Han talar inte så mycket om det globala klimathotet, utan mest om hur vi måste ställa om till ett helt annat sätt att leva än det vi vant oss vid. Det handlar om lokala lösningar och en samverkan som leder till en fördjupad  gemenskap mellan människor. Ur kris och kaos skulle alltså något nytt och positivt kunna spira.

För mig är det naturligt att koppla ihop omställningsvisionen med tron på den Gud som gör allting nytt. När jag lyssnar på Björn Forsberg  tänker jag på Jesusordet Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ (=sig själv)? Konsumism är egentligen avgudadyrkan. Vi litar hellre på pengar, makt och ekonomisk tillväxt än på Livets Gud själv. Vårt sätt att slösa med naturens ändliga resurser är inget annat än synd mot Skaparen! Från ordet omställning är steget inte långt till omvändelse.

I söndags på Palmsöndagen skulle jag predika i Odalkyrkan. Temat var "Vägen till korset" och bibeltexterna handlade om hur Jesus rider in i Jerusalem. Korset betyder ett definitivt slut, men också början på något helt nytt. Samtidigt hade jag Omställningen i tankarna. För mig är steget alltså inte så långt. 
Konsumismens religion håller inte. Världen är i kris, men var finns alternativet s kan ge oss hopp?? Det samhälle som vi vant oss vid, med ständigt ökad konsumtion och materiell standard är på väg ut. Jesus valde mycket medvetet en åsna för sitt kungliga intåg, tvärtemot alla förväntningar. Profetorden stämde in. Joh. 12:15, en ödmjukt tjänande kung som ska segra genom kärlek. Vilken revolution!


Den förändring som kommer med Jesus och Gudsriket är en förändring underifrån. Det påminner också om omställningsfilosofin. Där tror man heller inte på storskaliga lösningar som kommer uppifrån. Vi har alla ansvar för vår egen situation. Det handlar om att frivilligt avstå förmåner och bekvämlighet för att vinna det som har bestående värde. I första kristna kyrkan delade man en vardagsgemenskap. ”Ingen kallade något av det han ägde för sitt”. Gemenskap och samverkan i stället för konkurrens o utslagning.
Låt samma sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus! Fil.2.
Påsken är fantastisk historia, men inte bara det. Det är Nutid! En förebild som vi ständigt måste utmanas av. Guds folk är ett annorlunda folk som följer en annorlunda Herre. Kyrkan lockas ofta lita till storlek, pengar, världslig makt. Men vägen t framgång går genom att ge upp!

Många upplever ett vakuum i en tillvaro där allt snurrar på, men vi aldrig blir nöjda. Hur mkt är vi beredda att avstå från bekvämlighet o privilegier?? Sitter vi lika fast i materialism och konsumism som alla andra? Då är det svårt att hylla den Herre som avstod allt. Eller vågar vi lita på att Han öppnar nya möjligheter?

Låt mig till sist säga att jag har stor respekt för alla dem som tagit Omställningen på allvar utifrån en annan livsåskådning än min. Det är hur man lever som räknas, inte de vackra orden.

I morgon, långfredag, blir det för första gången en ekumenisk långfredagsvandring i Kristianstad. Se insädaren i Bladet.
Välkommen att gå med!
Glad Påsk!

Så gick det med kyrkan

I tisdags hade vi det ekumeniska samtalet om Hur ser VI på att vara kyrka? I panelen satt representanter för Ortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan, EFS och ELF som är organisationer inom Svenska Kyrkan, Svenska Missionskyrkan, Pingstkyrkan och Östermalmskyrkan (Baptist, EFK och Pingst). Broder Ingmar Svanteson från Katolska kyrkan ställde den utmanande frågan: Tror vi på kyrkan? Han menade att Kyrkan är något mer än den samlade kristenheten. Gunilla Aquilon Elmqvist refererade till samtal som hon fått med en vilt främmande kvinna om de djupaste frågorna i livet. Istället för att sucka över all negativ statistik osv borde vi ställa frågan: Vad har Gud i beredskap för oss om vi vågar vara lyhörda och tänka nytt?  Liselotte Spåre citerade att "både Svenska Missionskyrkan och dess församlingar är provisorier i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet" och att dess "bidrag till kristenheten nog handlar om öppenhet och bredd." Frågor om kyrkans ledning och dess medlemsvillkor togs upp. Men den stora frågan är nog om den "andliga enheten" är ett tillräckligt mål, eller vi också måste sträva mot en synlig enhet.  Mycket återstår att samtala om och be för.
Jag delade ut ett "släktträd" för kyrkorna i Kristianstad. Vill du ha en kopia så går det bra.
Ett 50-tal personer som samlas för att samtala och lyssna till varandra är i alla fall en god början. Nu ska jag strax bege mig till ytterligare en ekumenisk samling, i Odalkyrkan.

Goda förvaltare

Idag hade jag fått förtroendet att predika i Odalkyrkan. Söndagens tema är Goda förvaltare, ett angeläget ämne. Att vara människa är att vara förvaltare. Det ligger i begreppet skapad till Guds avbild. För den kristne är uppdraget ännu tydligare. Det är vår stora utmaning.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.


 Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!

Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.

Frikyrkligt samgående och kristen enhet

I Kristianstadsbladet har man idag uppmärksammat planerna på en ny gemensam kyrka för Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan. Förstahandsinformation kan man få på www.gemensamframtid.se. Jag tycker att tidningen ger en rättvisande bild av den process som pågår. Det är en svår balansgång att ta hänsyn till de lokala församlingarnas självständighet samtidigt som man vill ha en enhetlighet som ger kyrkan en tydlig profil. För min del har jag hävdat att det måste få lov att spreta. Den gamla sortens lojalitet till ett speciellt samfund eller kyrka finns inte längre. Man ser sig som kristen helt enkelt, och det är den lokala församlingen som de flesta medlemmar identifierar sig med. När man flyttar till en ny ort t.ex. är det vanligt att söka sig till en kyrka där man trivs, oavsett samfund. Östermalmskyrkans församling som jag tillhör, är ansluten till tre samfund men det finns också många som har sina rötter i andra kyrkor eller som inte har någon kristen bakgrund alls. Så jag tror att kyrkor och samfund i framtiden måste fungera enligt nätverksmodellen med stor lokal frihet. Börjar man styra uppifrån blir det risk för sprickor.
Dopfrågan har lyfts fram i artikeln, och där tror jag det är nödvändigt att församlingar med en baptistisk bakgrund frimodigt kan fortsätta att döpa människor som själva begär det, även om de skulle råka vara barndöpta. Uppfattningen att dopet är en mötesplats där människan bejakar Guds nåd, måste respekteras.

Om det är så att församlingarna avkrävs en lojalitetsförklaring till den gemensamma kyrkan, kommer säkert många församlingar att tacka nej ifall man inte kan ställa upp på allt. Sådana signaler har redan kommit från det nätverk som omnämns.  Då har jag ett konkret förslag:  Associativt medlemskap för lokala församlingar. Det kan vara en möjlighet t.ex. för församlingar som också tillhör t.ex EFK, Pingst eller SAM.

I arbetet med Gemensam Framtid har hela tiden hävdats att detta handlar om riksorganisationerna. För de lokala församlingarna är ett samgående på vissa håll naturligt, men absolut inte överallt. I vissa fall har man relationer åt andra samfund, och i vissa fall är det mer effektivt att jobba vidare var för sig. I den andra artikeln i Kristianstadsbladet har representanter för Odalkyrkan och Östermalmskyrkan intervjuats. Dessa församlingar lever i god gemenskap med varandra, men man kan väl säga att vi har olika nischer. På söndag har jag förresten lovat predika i Odalkyrkan!

Enhet och samgående är inte samma sak. Jag kan förstå att många undrar varför inte alla kristna kan samlas under ett "paraply". Men ibland är det mer praktiskt att arbeta var för sig och ändå mot samma mål. Vi ska sträva mot en synlig enhet, men det måste få ta sin tid. Ofta är det när vi förenas i den gemensamma uppgiften  att tjäna människor praktiskt i det samhälle vi bor, Glädjens budskap till de fattiga, som enheten blir naturlig.

Bilder från Hopenhagen och klimatmarschen.

Nyss hemkommen, tänkte jag dela med mig några bilder. Jag var med på ett seminarium i DGI-byen om Organic solutions to Climate Change and Food Security, med bl.a Vandana Shiva. Hon är mycket spännande att lyssna på. Inledare var Maurice Strong, en äldre gentleman som var engagerad redan i klimatmötet i Stockholm 1972. Några bilder är från Rådhusplatsen, som nu kalldes för Hopenhagen. De kyrkliga organisationerna som organiserat Countdown to Copenhagen, hade kallat till samling vid Domkyrkan, Vår Frue kirke. Där fick vi plakat om Klimaträttvisa. Vi gick till Christiansborgs slott där vi sammanstrålade med övriga grupper. Från högtalare fick vi lyssna på olika tal i mer än timme. Det var drygt att stå.

Demonstrationen var lång, ända ut till Bella Center på Amager. När vi var framme ca kl.17, blev det allmänt kaos. Metrostationen som alla gick till för att åka tillbaka blev snabbt överfylld. Vi stod som packade sillar, och kom varken fram eller tillbaka. Så småningom gav jag upp, och efter vägvisning av en polis gick jag ett par km ytterligare, till Tornby Station, och kunde ta tåget hem till Kristianstad. Skönt. Men visst var det roligt att få vara med om ett så stort evenemang.

I morgon ska jag tala i Odalkyrkan kl.10. Det blir viss anknytning till klimatfrågorna, för mitt tema är "Hopplöst -eller..?" På eftermiddagen blir det klockringning kl.15.00, 350 slag för klimatet. Se intervjun i Kristianstadsbladet. http://www.kristianstadsbladet.se/article/20091212/KRISTIANSTAD/712129900

På väg till Köpenhamn

I kväll har jag förberett en predikan till Odalkyrkan på söndag. Jag tänker tala om "Hopplöst eller..? Mina huvudpunkter är:

-Hoppet är aldrig självklart

-Hoppet är möjligt genom Guds ingripande

-Hoppet ger oss mod till förändring.

Min bön är att hoppet också ska prägla mitt liv, så att jag kan förmedla någonting till medmänniskor som kanske är på väg att ge upp.

Lördagen har jag tänkt mig att åka till Köpenhamn där den stora klimatkonferensen pågår. Jag hoppas kunna få lyssna på något föredrag och sedan vara med i en manifestation för klimaträttvisa.
http://www.klimaforum09.org/?lang=da
Mer om vad som händer i Köpenhamn står här:http://www.diakonia.se/kopenhamn
Kolla också Klimatmötesbloggen på Dagen: http://www.dagen.se/blogg/klimatmotesbloggen/2009/12/pingstvanner-ar-daliga-pa-att-lasa-bibeln#kommentarer

På söndag kl.15.00 har det utlysts klockringning för klimatet, i alla kyrkor. Jag ska se till så det rings i Östermalmskyrkan.
http://www.skr.org/faqklockringning.4.5f70f696125498bca9b80001518.html

Pengarna eller livet?

Den gamla klassiska frågan hade jag som tema för en predikan ikväll i Odalkyrkan i Kristianstad.

Visst är det något mystiskt med pengar. Alla vill ha dem, men de har egentligen inget värde förrän jag gör mig av med dem! Pengar garanterar ett visst värde, tror vi i alla fall. Men vilken trygghet är det de ger. Bibeln talar mycktryghet om pengar, och det skulle jag vilja uppmärksamma.
Guds omsorg om de fattiga
Jubelårstanken i 3 Mos är väldigt spännande. Jorden skulle vila och klyftorna mellan rika och fattiga begränsas. Jesus anknyter till detta när han enligt Luk.4 utropar "ett nådens år från Herren".
Jag tänker också på texten i 1Kor 11 om Herrens måltid, nattvarden. Det ovärdiga firandet som skulle straffas, var att man i den korintiska församlingen gjorde en uppdelning mellan rika och fattiga medlemmar. Samma sak påtalas i Jak.2. Detta är ovärdigt Guds barn. Hur vi behandlar de fattiga är en fråga om trohet mot Gud.
Rikedom som hindrar livet
Det är inte förbjudet att vara kristen och rik, men det är svårt. Hur lätt är det inte att något annat än Gud blir grunden för vår trygghet, och det är ju det som är synd. I Upp.18 finns en otäck beskrivning av Babylons fall. Jag kan inte säga att det ska tolkas si eller så, men nog ligger det nära till att läsa in vår tids finanskris. "Jordens köpmän gråter över Babylon" står det. Fallet var stort. Makt och rikedom har alltid fascinerat. Då blir också katastrofen stor när allt rasar samman.
Vi som inte tycker att vi hör till de rika i samhället kan lätt bli avundsjuka på dem som "badar i pengar". Men är det så mycket att längta efter? Jesus sade att "där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara". Sett i ett globalt perspektiv får vi också komma ihåg att vi alla i Sverige hör till "gräddan".
Den nödvändiga balansen
I Apg 2 beskrivs hur man i den förtsa kristna församlingen tillämpade egendomsgemenskap. Det fungerade nog inte så länge, men var en god idé. Viktigt att komma ihåg är att detta beskrivs som frivilligt. De som straffades var bara de oärliga, som sade att de gett allt men inte hade gjort det. Paulus talar i 1 Tim.6 om förnöjsamhet, och det borde vi nog bättre ta fasta på. "Kärleken till pengar är en rot till allt ont". Ibland uppmanas vi till att konsumera mera. En insändare i Kristianstadsbladet i veckan gick på den linjen. "Handla mer - egoism för allas bästa"
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090514/TYCKTTANKT/677395156
Många vill få oss att tro att vi genom att köpa mer kan hjälpa upp samhällsekonomin. Jag tror inte på den modellen. Nej, köp det du behöver, gärna god kvalité, miljövänligt och rättvisemärkt. Det du möjligen får över kan du gott ge bort till dem som bättre behöver. Deras konsumtion har väl samma effekt på samhällsekonomin som din eller min??

Kristen tro handlar om överlåtelse, åt Gud och varandra. Gud lovar "en framtid och ett hopp" åt den som helhjärtat söker honom, Jer.29. Han kommer till oss med förlåtelse och befrielse. Att leva i Guds ekonomi är ett äventyr att ge sig in i.

Gemensam framtid och Skapelsevänligt

När jag summerar den här veckan, så här långt, är det bl.a. tisdagens samling i Odalkyrkan jag vill nämna. Ett antal representanter för missionsförsamlingarna i östra Skåne hade samlats, också jag. Tre svenska frikyrkosamfund har planer på samgående, Metodistkyrkan, Sv Baptistsamfundet och Sv Missionskyrkan. Arbetsnamnet är just Gemensam framtid. I somras var jag med på det gemensamma Göteborgsmötet, där vi samtalade om hur en ny kyrka skulle kunna byggas. Entusiasmen är stor på många håll, trots att flera misslyckade försök gjorts tidigare under årens lopp. De ekumeniska församlingar i vårt land som redan är med i två eller rentav alla tre samfunden, tycker förstås att ett samgående är självklart. För andra känns det hela väldigt diffust och ointressant. Överhuvud taget verkar det som intresset för kyrkosamfund och liknande strukturer inte är så stort.

I Östermalmskyrkan som jag tillhör har vi samarbete åt andra hållet. Vi tillhör Baptistsamfundet, Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen. Men i praktiken har vi inte så djupa relationer till något av samfunden, tycker jag. En del tycker det är rörigt med många tillhörigheter, och då struntar man i allt ihop. Själv ser jag det som en rikedom att tillhöra flera familjer. Mångfalden är värdefull.

På mötet i tisdags förde jag fram ett par saker som betonats på Baptistsamfundets senaste konferenser där frågan om samgående diskuterats: Dels poängterades att detta skall ses som ett första steg mot en ännu bredare kyrkogemenskap i Sverige. Dels är det viktigt att varje lokal församling i en sådan ny kyrka får behålla sin lokala handlingsfrihet. Nu får vi se vad som händer innan och under årets konferenser där nya beslut skall tas om vägen vidare, men ändå inte det slutgiltiga. Det här är alltså en process som tar sin tid.
Det sägs att nu ska vi inte "slå ihop" utan bygga något nytt, en kyrka för framtiden i Sverige. Visst låter det spännande och utmanande, men än har jag inte sett så mycket av vad som skall vara det karaktäristiska.
Till sist lite kort om Skapelsevänligt, studiecirkeln som startade i Östermalmskyrkan i onsdags. Vi var sju personer som hade ett intressant samtal bl.a. om vad det är att vara människa och Guds avbild. Nästa gång kommer vi in mer konkret på ansvaret för skapelsen och medmänniskorna. Välkommen onsdagen den 11 februari kl.19.00.

Ett omväxlande arbete

Mitt jobb på Furuboda Folkhögskola har ett mycket skiftande innehåll. Jag kallas för skolassistent, men presenterar mig ofta som diversearbetare. I måndags åkte de flesta av våra kursdeltagare till Kristianstad Bowlingcenter. Det kan vara skönt att bryta av studierna med att göra något annat, som att spela bowling. Det var mycket uppskattat. De som pga rörelsehinder inte kan hålla ett bowlingklot, får använda en speciell ränna. Det finns förresten ett referat på www.furuboda.se. Där kan du också hitta ett alldeles färskt nummer av vår tidning, Furuboda.Nu.
På tisdagseftemiddagar brukar jag hjälpa till med en lektion som kallas Verkstad. Det är inte så tekniskt som det låter. Deltagarna som läser behörighetsämnen kan då plugga på det ämne man själv känner mest behov av, och några lärare finns tillhands för vägledning. För min del blir det oftast frågor om matte. Just den här tisdagen ägnade sig faktiskt flera åt att göra i ordning påsar med hemmagjort godis och kakor till den julmarknad som pågår på Furuboda. Första "leveransen" tog snabbt slut, så nu gällde det att ordna påfyllning.
I onsdags fick jag med kort varsel hoppa in och ta hand om en lektion i Socialt samspel. Vad gör man då? Ja, eftersom jag är intresserad av FN-frågor och inte minst Mänskliga rättigheter, så tog jag fram den s.k. kortövningen. Det innebär att man i grupper får ett antal kort med olika rättigheter, men tyvärr måste man prioritera bort fem stycken. Gruppen skall diskutera sig fram till ett enigt beslut och motivera varför. I samtalet som följer kan ledaren kommentera att de Mänskliga Rättigheterna så som de presenteras i FN:s deklaration är en odelbar helhet. Om det var svårt att rangordna, så är det rätt uppfattat. Det är en omöjlig uppgift. Vi fick ett intressant samtal i gruppen.
På tal om Mänskliga rättigheter så inleds jubileumsåret nu på onsdag den 10 december. Då är det 60 år sedan detta viktiga dokument undertecknades. "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter..." -Men så är det ju inte, kommenterar många. Människor värderas väldigt olika. Jo, precis, men grundvärdet är detsamma. En viktig detalj brukar jag påpeka när dess första artikel kommer på tal. Det engelska ordet dignity har här översatts med värde, men det borde väl egentligen heta värdighet. Människans värdighet är lika eftersom vi alla är skapade av samme Gud, och till hans avbild. Att vi sedan tyvärr värderas olika är en annan sak. I Kristianstadsbladet har den nystartade Amnestygruppen uppmärksammats. http://www.kristianstadsbladet.se/article/20081205/KRISTIANSTAD/784068051
Jag vill önska Carolina och hennes vänner i Amnesty all lycka och framgång i arbetet för just de mänskliga rättigheterna.
Åter till vardagen på Furuboda så fick jag vikariera i Mediakursen i fredags. Eftersom jag är gammal radiot, så gillade jag förstås att få prata om radio. Deltagarna i kursen tränade på att redigera i ett väldigt praktiskt dataprogram som heter Audacity. Kanske kan det bli något program så småningom, och i bästa fall utlagt på nätet.
Så är det helg igen och jag har bl.a. ägnat mig åt att förbereda söndagens predikan i Odalkyrkan. Andra advent handlar om att Jesus inte bara har kommit en gång, utan också skall komma tillbaka och upprätta sitt rike. Det är det hoppet som kan ge oss mod och inspiration att arbeta för en hel värld, mitt i allt kaos och alla kriser med ekonomi och klimat.

Lugna semesterdagar

I fredags var det loppis och auktion på Furuboda. Trevligt att komma dit o träffa folk, även om vi bara köpte nån småsak. En skön promenad till havet kunde vi passa på och ta.

Igår var det söndag och dubbel gudstjänstdag. I Östermalmskyrkan var min uppgift att försöka tolka till engelska för de afrikaner som deltog i gudstjänsten. Det är roligt med det internationella inslaget. En av våra vänner från Kamerun fick också tillfälle att berätta om sin väg till tro. Intressant.

På kvällen var jag ombedd att predika i Odalkyrkan. Det känns alltid roligt och tacksamt. Dagens text handlade om den smala vägen, och jag hade som tema, Att leva omvänt. "Omvändelse är den smala väg vi har att vandra varje dag, hela livet." Ja, så är det faktiskt. Det är ingenting som vi kan säga att vi är färdiga med. Men vad skulle hända om vi som kallar oss kristna också skulle leva så? Skulle vi bli ett "tvärtemot-folk"? Det är väl det som är den kristna kyrkans kallelse, att vara radikalt annorlunda?