Vattnet som förenar och skiljer

I tidningen Dagen har de senaste dagarna dopet stått i fokus. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161270.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161271
Skall en pingstförsamling kunna välkomna som medlemmar personer som inte själva låtit sig döpas? Det strider mot den traditionella församlingssynen, och hur skall man då motivera en ändrad praxis? I Svenska Baptistsamfundet och även Evangeliska Frikyrkan har de flesta församlingar sedan länge tillämpat någon form av "öppet medlemskap". Östermalmskyrkan, som tillhör både SB, EFK och Pingst, välkomnar dem som bekänner Jesus som sin Herre och är döpta till honom. Hur man sedan definierar dopet är upp till var och en. Den som är barndöpt och lever i detta och räknar det som sitt verkliga dop, respekteras och kan tas emot utan krav på troendedop. Samtidigt inbjuds människor ofta i förkunnelsen att låta sig döpas, även om man råkar vara barndöpt. Även om en del kallar detta för "omdop", så ser vi det som en rättighet för varje människa att få döpas på sin egen bekännelse.
Själv har jag ibland jämfört dopet med hur det är när man gifter sig. Ingen av oss gillar väl tvångsäktenskap. Det är inte föräldrarnas sak att bestämma vem deras barn skall gifta sig med. Dopet till Kristus är ett förbund som ingås mellan Herren och oss. Det är en ömsesidig överlåtelsehandling. Alltså är det både Gud och människan som handlar i dopet. Genom evangeliet har Jesus Kristus "friat" till oss allesammans. Vi kan säga ja eller nej, och i dopet blir vi synligt till ett. Men det finns ju många som lever ett helhjärtat kristet liv, kanske utan att vara döpta på vare sig ena eller andra sättet. Hur är det möjligt? Ja, dopet har ingen magisk effekt. Det är den inre rengöringen och uppståndelsen som är det viktigaste. Men ett avtal eller kontrakt är viktigt för stabiliteten. Man kan gå tillbaka och peka på de löften som en gång har getts. Lite drastiskt skulle man kanske kunna säga att den som är kristen men inte döpt, är "sambo med Herren". Kärleken finns säkert, men man "lovar ingenting bestämt".
Inom "döparsamfunden" har dopet länge setts som en lydnadshandling. Att Jesus lät döpa sig av Johannes har setts som en förebild. Men det var ju något annat än det kristna dopet. För honom var det första etappen mot korset. Det man inte talat så mycket om är vilket ansvar dopet för med sig. Dopet är inte en skön huvudkudde att vila sig mot, utan snarare en spark i baken. Det är en ständig utmaning till att leva på ett nytt sätt. Om vi lever självcentrerat och inte älskar vår nästa som oss själva, så skymfar vi det dop vi annars är så stolta över. Renlärigheten sätts på prov i vårt möte med de människor som behöver vår hjälp.