I onsdagens Dagen hade Douglas Brommesson en intressant artikel om olika kristna gruppers syn på Israel-Palestinakonflikten. Han ställde Livets Ord och en del andra frikyrkliga på den proisraeliska sidan, och Svenska kyrkan på den propalestinska. Det är schabloner som naturligtvis inte stämmer, även om det finns visst fog för dem. Enögdheten är påtaglig hos många. Ska det vara så svårt att använda samma måttstock för alla? Douglas lyfter fram den katolska kyrkan och i första hand franciskanerna, som allt sedan 1200-talet arbetat för brobyggande och försoning mellan judar och muslimer. Det låter spännande, och förtjänar mer uppmärksamhet.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162492
Men är alla andra så ensidiga? Vad jag förstår är det många kristna grupper som försöker bidra till dialog och försoning. Biståndsorganisationen Diakonia, som ju har en frikyrklig bas, arbetar för mänskliga rättigheter bland alla utsatta i området. Det ekumeniska följeslagarprogrammet som Sveriges Kristna Råd står bakom syftar till "att dämpa våld och att främja respekten för folkrätten. Genom praktisk solidaritet stöds utsatta grupper - såväl palestinier som israeler." I Palestina finns många små kristna grupper av olika schatteringar, men de glöms ofta bort av västerländska kristna besökare. Jag tror att dessa som varken är judar eller muslimer kan känna sig trängda från alla håll.
Att vara utvald av Gud kan aldrig vara en ursäkt för våld mot medmänniskor. Det ger tvärtom ett ännu större ansvar att leva efter Hans rättfärdiga föredöme.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar