Vid den ekumeniska konferensen i Kristianstad i lördags fick jag förtroendet att predika i den avslutande gudstjänsten i Östermalmskyrkan.Temat var
Hoppets budbärare. Jag utgick från Jeremia 18:1-6, som handlar om hur profeten får gå till en krukmakarverkstad för att lära sig hur Gud handskas med sitt folk:
1. Vad är det som ger oss hopp?
- På en studiecirkel om klimathotet o att Rädda jorden kom en fråga.
Vad ger dig hopp? I samhället upplever vi många kriser o misslyckanden. Efter Köpenhamnsmötet undrade många -
Hur ska det gå?? Inte bara klimatfrågan som oroar. Världsekonomi i gungning. Personliga kriser, arbetslöslöshet, sjukdom, relationer. Lätt att ge upp.
"Man måste hoppas - annars.." är det många som säger
. Det är som att lyfta sig själv i håret.
- Jag vet egentligen ingenting om krukmakeri, men förstår att krävs tålamod. Om man försökt antal ggr, inte blir ngt, så ger man lätt upp. Krävs mästarhänder m känsla f materialet. Vet kanske inte exakt hur det ska se ut, men har en plan, en tanke - vad f slags föremål. Konstverk uppstår inte av en slump. Men inte självklart att det lyckas första gången.
- Finns det hopplöshet i kyrkan också?? Brottas m. ekonomi, konflikter, medlemsminskningar. Säger vi som andra att
”man måste hoppas”? Finns det stadigare grund f vårt hopp?? Meningsfullt att hålla på all församlingsverksamhet, m ekumenik t.ex.?? Samgåenden kan vara uttryck f hopp o framtidstro
eller hopplöshet?
2. Vad finns det då att hoppas på?
- I 1 Petr talas om ett
Levande hopp, tack vare Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Påskens budskap ger oss ett fantastiskt svar på frågan om hoppet. Oavsett vad s händer så är det Livets Gud s har sista ordet! Stora, fantastiska ord men vad betyder det för oss?
- Jeremias budskap är att Gud har sitt folk Israel i sina mästarhänder, o liksom krukmakaren är Han villig att börja om m det s misslyckats. Han ger dem en ny chans, om de vill vända om o lämna sin onda väg. Nåden är gränslös, men inte kravlös. Folket måste överlämna sig åt Mästarens vilja, i hans goda händer. Ibland måste man våga ge upp för att nå målet - det är vetekornets lag.
- Gamla församl o samfund
kan få nytt liv, enheten
kan blomstra. Det är inte hopplöst. Men ngt måste dö. Strukturer, traditioner, organisationer har inte löfte om evigt liv –de är som byggnadsställningar. Vår framtid beror inte på antal medlemmar eller församlingsaktiva eller ekonomiska resurser.
Guds rike är som ett ogräs (Claiborne). Men vågar vi hänge oss åt det?
3. Vad gör vi med hoppet?
- Mötet med den Uppståndne förvandlade rädda o missmodiga lärjungar. Trots deras feghet o svek hade Jesus förtroende för dem o gav dem nya uppdrag. En revolution skedde de första kristna årtiondena. Det slaktade Lammet gav dem hopp, de s bekände sig t Jesus trots kejsarens hot! Tro s fick konsekvenser i praktiska livet, m omsorg om varandra i en vardagsgemenskap.
- Inte så roligt att bli jämförd med en lerklump, men i en Mästarhand är det väl OK?! Det handlar om att vara formbar så att Gud gm sin Ande kan använda oss i sin tjänst. Att vara utvald är att vara kallad till en speciell uppgift. Den kristna kyrkan är Hoppets budbärare. Inte bara prata om hoppet, utan också leva ut det i en värld s håller på att ge upp. Det ger trovärdighet.
- I mötet m mina klimatengagerade vänner sade jag att det är tron på Jesus Kristus s ger mig hopp. Med djup respekt f andras engagemang. Om vi vet att Livets Gud ska ha sista ordet i den här tillvaron, då är det ju meningsfullt att kämpa för rätt o rättfärdighet, och för Guds skapelse. Då skulle vår liv än mer präglas av Kristi kärlek.
Som Guds folk är vi kallade att förmedla hopp genom att
–Visa enhet,
-Tjäna varandra och
–Vittna om Kristus
