Potatisfest och annat roligt

I söndags var det fullt med folk i Östermalmskyrkan, ca 200. Pastor Ulf tog upp i predikan frågan om vad som är äkta tro. Intressant att han betonade det Jakobs brev skriver om tro och gärningar. Själv hade jag ansvar för tolkning till engelska. Inte mindre än 15 personer utnyttjade den möjligheten.

FN-föreningen ordnade i måndags en kväll på Antonskolan med potatisen i centrum, Älskade knölar. Vi fick mycket god mat, allt med potatis i. Kocken Susanna berättade om potatisens historia och allmänt om mat. Ing-Britt från FN-föreningen pratade om projektet Skolmat ger kunskap, som vi är med och bidrar till. Intressant var det samtal vi fick med Antonskolans kock Christian om de regler och begränsningar han lever med. I en skola eller annat storkök är det inte så enkelt att satsa på lokala råvaror och matlagning från grunden, även om man skulle vilja. Det här är en fråga som borde uppmärksammas mer. Borde vi kräva att onödiga byråkratiska livsmedelsregler avskaffas??

I tisdags var jag på Regionmuseet och lyssnade på ett föredrag om de skånska dialekterna. Mycket trevligt!

Den studiecirkel om Skapelsevänligt som vi har haft i Östermalmskyrkan under hösten, avslutades i torsdags. Gruppen harvarit liten, men vi har haft intressanta och viktiga samtal om miljö- och rättvisefrågor. Vi har upptäckt nya perspektiv i Bibeln och funderat hur vi skall kunna tillämpa i vår församling och i vårt samhälle. Jag räknar med att vi drar igång en liknande grupp i slutet av januari, sannolikt varannan onsdag.

Idag tog jag bussen till Simrishamn och hälsade på min mor. Lika grått och regnigt där som här.

Värt att kommentera är det klimatmöte som hållits i Uppsala med ärkebiskopen som värd. Det är ett bra initiativ tycker jag. Religionerna är väldigt olika och var och en ska kunna stå för sin övertygelse, men det är väl inte så konstigt att man har vissa värden gemensamt. Kristendomens främsta "konkurrent" i vår tid är varken islam eller buddhism utan konsumismen! Den smyger sig lätt in de allra frommaste och mest renläriga miljöer.

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160623

Så är det ännu en gång advent. Det är tänkt som en förberedelsetid inför julen. Kristus kommer till oss. Jag får hälsa honom välkommen, inte bara till Jerusalem och till jorden utan till mitt liv och mitt hem. Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.

Global dag

Nyss kom jag hem från en samling som Ekumeniska Rådet ordnat i Östermalmskyrkan under Kyrkornas Globala vecka. Vi började egentligen i tisdags med att se Al Gores film, En obekväm sanning. Idag lysnade vi till Pam Pearson, klimatexpert och tidigare USA-diplomat som numera är bosatt i våra trakter. Hon beskrev de klimatförändringar som pågår och vad som behöver göras, framför allt för kommande generationers livsvillkor. Samtidigt var det intressant att höra hennes beskrivning av de kristna kyrkornas och även andra religioners inställning till miljöfrågor. Pam tyckte sig se en ny, hoppfull trend inom den evangeliska kristenheten. Tyngdpunkten har lagts över från 1 Mos.1:26 till 1 Mos.2:15, en nog så viktig detalj. Vi har ett ansvar inför Gud att bruka, vårda och förvalta jorden.
Det blev också ett spännande samtal kring både teologiska och praktiska miljöfrågor runt kaffeborden.
Jag hoppas det kan bli ett fortsatt och växande engagemang här i Kristianstad, inte minst bland de kristna, för miljö- och rättvisefrågor.

Miljö - en andlig fråga

I tidningen Dagen skriver Elisabeth Sandlund på ledarplats om att Miljön kräver eftertanke. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160377 Det är väl ett rimligt konstaterande oavsett vilken fråga det gäller. Den kristna kyrkan skall inte vara en svans som pratar om miljön bara för att alla andra gör det. Men vad är då våra viktigaste bidrag i miljösamtalet?
1. Skapelsesynen -
Jorden är Herrens, och Guds skapelse är något gott, en pärla (=kosmos). Ingenting är en slump. Gud har en avsikt. Människan har fått uppdraget att som Guds avbild vara förvaltare som brukar och vårdar jorden. Det här gäller oss alla, oavsett livsåskådning. Jag hörde någon gång att orden i 1 Mos.1:26 om människans uppgift att härska över alla djuren, har ställt till med mycket elände. De har tagits som ursäkt för fromma människors rovdrift på naturen. Kan det vara så illa? Har vi haft svårare att ta till oss 1 Mos.2:15?
2. Förlåtelsen -
Teoretiskt sätt är vi nog alla medvetna om att vi är syndare. Men när vi uppmanas att bekänna våra synder kan åtminstone jag känna mig lite osäker? Vilka misstag har jag gjort sista tiden som behöver bekännas? Och visst kan man känna sig ganska nöjd med att inte vara sämre än de flesta?? Så är det det här miljön och för den delen rättvisan. Här blir det så uppenbart att jag har brutit mot skapelsens lagar med koldioxidutsläpp och mycket annat. Vi sitter fast! Paulus säger i Rom.7:15 att "det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag". Hur är det då med förlåtelsen? Gäller den också miljösynder?? Ja, det utgår jag från. Här finns ju inga undantag. Men förlåtelse erbjuds bara den som ångrar sig och som med Guds hjälp vill vända om. Är jag beredd att släppa på bekvämligheten för att att leva i samklang med skapelsen? Den frågan är jag inte färdig med.
3. Hoppet -
I Rom.8:22 skriver Paulus om hur "hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor". Då fanns det ännu ingen klimatkris. Skapelsen hade blivit lagd under tomhetens välde, p.g.a. människan!
Men en dag skall också skapelsen "befrias ur sitt slaveri under förgängelsen". Det är det fantastiska hoppet. I en tid när så många ger upp och resignerar för att det går ju ändå åt skogen, eller snarare katastrofen, så kan kristna bekännare leva i hoppet. Oavsett hur illa det går, så vet vi att Livets Gud har sista ordet. Då kan vi väl inte säga att det inte är lönt att bry sig?? Hoppets budbärare måste gå i första ledet i kampen för den värld som Gud älskar. Det är inte med vackra ord vi förmedlar hopp och framtidstro utan genom att börja leva ut Gudsriket här och nu. Hoppet ger oss mod att leva äkta - även när det anses korkat.

Ja, det här tycker jag är de viktigaste bidragen vi som kristna har att ge i miljödebatten. Det första budet handlar ju om att inte ha några andra gudar än Gud. Konsumismen har många drag av religion. Frälsning innebär befrielse också från de makter som påstår att det är genom att äga och konsumera som man blir lycklig. Ett sant mänskligt liv, där vi är djupt beroende av både varandra och av naturen, det tror jag Gud vill ge oss.

Skapelsevänligt

Under hösten leder jag en liten studiegrupp i Östermalmskyrkan varannan torsdag. Vi använder materialet En skapelsevänlig församling. Där finns mycket goda tankar och hänvisningar till både Bibeln och nutida faktamaterial. Igår samtalade vi om Konsumtion och Livsstil. Det är intressant men också utmanande att fördjupa sig i miljö- och rättvisefrågorna ur ett kristet perspektiv.

På söndag ska jag predika i Maglehults missionshus utanför Tyringe. Eftersom Kyrkornas Globala vecka inleds just den dagen kommer dess tema Skapelsefeber att prägla hela gudstjänsten. Jag vill gärna dela med mig av tankar kring vårt ansvar som kristna i den klimatkris som vi lever i, men också förmedla det hopp som Bibeln ger oss. En ny livsstil, det kan låta tungt och trist, men varför inte se det som en befrielse från en massa krav som omgivningen och vi själva ställer på oss. Det handlar väldigt mycket om att låta kärleken bli verklighet, och att våga vara beroende av varandra. En sund och miljövänlig livststil leder till djupare relationer mellan medmänniskor. Vågar vi statsa på det?

Jag vill också passa på att uppmärksamma det FN-rollspel som den här veckan genomförts på Söderportgymnasiet i Kristianstad. Det är en spännande och viktig erfarenhet för dem som får vara med. Tyvärr har jag inte haft tillfälle att ta del av det på plats den här gången.
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20081113/KRISTIANSTAD/444901717