Livet går vidare

I fredags var det så dags för begravningshögtid. Min bror och jag och våra familjer tillsammans med släkt och vänner tog farväl av mor Birgit. Det var en ljus och hoppfull begravningsgudstjänst i S:t Clemens kapell i Simrishamn. Mors kristna tro och hennes stora kärlek till naturen fick också prägla denna tacksamhetens högtid. Vi sjöng: O store Gud, Lär mig du skog att vissna glad, och Hela vägen går han med mig. Solisten Eva sjöng så fint Bachs högstämda Är du med mig, men också det gamla skillingtrycket Det växte en blomma. Pastor Kalle talade både om minnena och om hoppet. Det är den balansen vi behöver.
Så fortsatte vi med en minnesstund i Skillinge missionshus. Ett 30-tal personer var med. Flera berättade episoder och minnen av mor Birgit. Hon fick betyda mycket för många. Någon hade sagt efteråt till min bror att hon aldrig varit på en begravning där det skrattats så mycket. Det kan nog stämma. Vi försökte ordna det enkelt och familjärt. Smörgåstårtan och kakorna var så som mor brukade bjuda. Vi fick tillfälle att prata med dem vi annars sällan träffar.
Det var en sorgens dag, javisst, saknaden känns. Men framför allt var det en dag av tacksamhet. Mor fick kämpa länge, men nu är hon framme. Vi får uppmuntra varandra att gå vidare i gemenskap med varandra, med Gud och med naturen.

Minnet av Mor

I fredags morse fick min kära mor Birgit bryta upp från jordelivet. Hon blev 94 år. Efter en lång kamp har hon nu fått ro. Vi unnar henne vilan hos Gud.

Under lång tid har vi förstått att detta skulle ske. Ändå känns det konstigt att mor inte är med längre. Visst kan man se det logiskt och rationellt. Det här är livets gång. Så måste det vara. Samtidigt har vi våra känslor - och det ska vi vara tacksamma för. Annars var vi väl inte människor?

Just nu vill jag bara uttrycka min tacksamhet för allt det som Mor gav oss.

En vintrig påsk

Visst är det mycket som är uppochnervänt i den här världen. Vi hade en grön jul, men fick istället en vit påsk. Kylan håller i sig några dagar, och de flesta av oss stannar helst inomhus.

Men överraskningar är väl just det som påsken handlar om. När alla trodde att det var slut, segrade livet. Jesus lever! Det är påskens glada utrop. Inte var det lätt att tro på den gången, och inte idag heller. Det var ju omöjligt, och ändå mötte man den Uppståndne. Han fanns där hos dem, och ändå inte riktigt på samma sätt. Det här går inte att logiskt bevisa eller förklara. Men plötsligt finns Han bara där.

Det är kanske som med kärleken. Massor av människor har drabbats genom alla generationer. Men kan någon förklara vad det är som händer. -Kemiska processer, tack vare våra instinkter? Ingen med någon erfarenhet på området skulle nöja sig med den förklaringen. Livet är inte så platt som en del tycks tro. Det finns mer än det vi kan se och ta på.

Därför blir det aldrig hopplöst. Om än det värsta skulle hända, vad nu det är, så är det ändå livets Gud som har sista ordet.

Det här får bli min kommentar till Björn Collins insändare i Kristianstadsbladet den 22 mars.
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20080322/TYCKTTANKT/580334577/1028