Gemensam framtid

Tre frikyrkosamfund förbereder ett samgående. På den speciella sajten http://www.gemensamframtid.se/ såväl som på http://www.sandaren.se/ går debattens vågor höga.
Vad svarar vi í våra olika kyrkor när det kommer t.ex skolungdomar och frågar vad det är för skillnad på de olika samfunden? Vem kan ge en vettig definition på vad som skiljer en metodist från en baptist eller en missionare? Jo, man kan ju prata om dopet förstås och att metodisterna har biskop, men sen då. Visst finns det skillnader mellan kristna. Det visar inte minst bloggen på Gemensam framtid. Men jag upplever att de flesta och största skillnaderna skär rakt igenom samfundsgränser. Det finns kulturella skillnader mellan lokala församlingar i form av musikstilar, gudstjänstformer och inte minst bemötande. Men att definiera vad som är typiskt för SB,MK eller SMK, det är inte lätt. Eller hur?

Den Goda Fredagen

Långfredag - nog låter det trist. Den har upplevts som långtråkig av många. Idag är det inte så många som bryr sig. De gamla reglerna och förbuden efterlevs inte längre. Själv har jag svårt att se vissa dagar som så alldeles speciella, varken julafton eller långfredag. Verkligheten bakom långfredagen gäller ju hela året, och Jesus dog en gång för alla. Det är något att ödmjukt glädjas åt och känna tacksamhet inför. Det engelska namnet på den här dagen känns faktiskt mycket bättre: Good Friday!
Betydelsen av Jesus död har fått ny medial uppmärksamhet genom Jonas Gardells bok. I Kristianstadsbladet har Samuel Svensson reagerat till försvar för den klassiska kristna tron. http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090409/TYCKTTANKT/689633694/1028/ASIKTER/
Det här är ju frågor som grubblats över i 2000 år. De romerska ockupationsmyndigheterna och de judiska religiösa ledarna hade för en gångs skull en intressegemenskap. Av olika anledningar hade Jesus blivit ett hot mot dem. Utan yttre makt, men med kärleken som vapen ifrågasatte han deras olika privilegier. Visst var Jesus en kung, men han var inte ute efter politisk makt. Han ifrågasatte inte judarnas heliga lag, men avslöjade hyckleri och maktmissbruk. Därför var han obekväm och måste bort, ansåg dessa.
För Jesus var döden inte ett misslyckande. Onda avsikter samverkade och trodde sig bli kvitt problemet. Men så lurade de blev. Han var snart tillbaka på planen igen. Bakom alltsammans fanns också en gudomlig strategi som varken Pilatus eller översteprästerna hade förstått. Visserligen var det en av dessa, Kajafas, som sade att "Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under"Joh.11:50, men det hade han inte kommit på själv.
-Hur kan en far offra sin son? är det många som undrar. Ja inte går det smärtfritt. Äntligen hade det kommit en människa till jorden som var hel och sann människa, och så skulle han dö! Jesus använde själv bilden av ett vetekorn som måste läggas i jorden och dö för att kunna bära frukt, Joh.12:24.
Själv har jag tänkt på hur det kan vara när man plockar potatis på hösten. Mitt bland de där färska, härliga knölarna kan man hitta något kladdigt, äckligt. Just det, det är sättpotatisen som gett sitt liv för att nytt liv skulle bli till. Ett offer görs alltid med en förhoppning.
Vems fel var det då att Jesus dog? Var det Pilatus, eller judarnas, eller kanske Guds? Egentligen var det DITT fel, och MITT! Hela mänsklighetens själviskhet och bortvändhet från sin skapare är orsaken. Långfredagen är den goda fredagen för här erbjuds förlåtelse för all synd. Ja, han dog för våra synder, oavsett vad Jonas Gardell anser. För den som ångrar sig och vill leva helt och sant finns det nu hopp. "Var hälsad kors, du mitt enda hopp!" (A Strindberg).

Våren är på väg

Nu exploderar det ute i naturen. Det har varit en härlig lördag med skön värme. Jag tog mig en liten cykeltur och promenad över Kanalhusstigen ut till Härlövsängaleden. I Tivoliparken var det gott om folk som solade sig. Jag hann in en sväng på Vuxenskolan också. Där hade släktforskarna utställning och information. Jag fick lite ny information om den anfader längst tillbaka i tiden som jag känner till. Det är Olaf Flygare från Brösarp som runt 1700 stred med Karl XII i Polen. Där blev han skadad, fick jag reda på, och sedan hemskickad. Inte så mycket att vara stolt över, men spännande att upptäcka nya saker.
I morgon är det Palmsöndag. Jag har lovat predika i Missionskyrkan i Älmhult, och har funderat över vad det kan betyda att hylla Jesus. Hur och varför gör man det?

Earth hour - Ett litet ljus i mörkret

Ikväll sitter jag vid datorn med ett ett litet värmeljus på skrivbordet. Vi har släckt de elektriska lamporna. Hustrun sitter vid TV:n och jag vid datorn. Vi och många andra var väl lite undrande om det var OK med elektriska apparater under den mörka timmen, men det är det visst.
Man kan förstås undra om det här tjänar något till. Jo, jag tror att vi behöver markera vår övertygelse på konkreta sätt. Symboler är sådant som pekar utöver sig själv. Det här är en symbolhandling som visar att jag bryr mig. Jag är faktiskt också beredd att avstå något för det som är viktigare. Det behövs en mobilisering i vår värld för vårt klimat och vår miljö.
Fastan handlar ju om att det är en kamp som utkämpas. Men jag tror inte att det är den mot Portugal! Den bryr jag mig faktiskt inte om.

http://www.earthhour.org/home/se:sv
http://www.dagen.se/blogg/fastebloggen

Ikväll har jag varit i Östermalmskyrkan och lyssnat på Christer Daelander från Svenska Baptistsamfundet. Han gav en mycket intressant skildring av situationen för baptister i Ukraina, Azerbajdzjan m.fl. länder i öst, men också från Thailand, Burma och Kongo. I många länder finns församlingar som kämpar mot både fattigdom och förföljelse, och för Mänskliga rättigheter. Han betonade att Baptistsamfundet vill arbeta för hela evangeliet till hela människan i en hel värld.
I morgon kommer Christer att predika i Östermalmskyrkan kl.11.00.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag att det lyser i en hel del fönster på andra sidan kanalen. Vi får väl se om det blir fler som tänds om några minuter, när Earth Hour är över. Det är ju viktigt att tända ljus också.

Livet går vidare

I fredags var det så dags för begravningshögtid. Min bror och jag och våra familjer tillsammans med släkt och vänner tog farväl av mor Birgit. Det var en ljus och hoppfull begravningsgudstjänst i S:t Clemens kapell i Simrishamn. Mors kristna tro och hennes stora kärlek till naturen fick också prägla denna tacksamhetens högtid. Vi sjöng: O store Gud, Lär mig du skog att vissna glad, och Hela vägen går han med mig. Solisten Eva sjöng så fint Bachs högstämda Är du med mig, men också det gamla skillingtrycket Det växte en blomma. Pastor Kalle talade både om minnena och om hoppet. Det är den balansen vi behöver.
Så fortsatte vi med en minnesstund i Skillinge missionshus. Ett 30-tal personer var med. Flera berättade episoder och minnen av mor Birgit. Hon fick betyda mycket för många. Någon hade sagt efteråt till min bror att hon aldrig varit på en begravning där det skrattats så mycket. Det kan nog stämma. Vi försökte ordna det enkelt och familjärt. Smörgåstårtan och kakorna var så som mor brukade bjuda. Vi fick tillfälle att prata med dem vi annars sällan träffar.
Det var en sorgens dag, javisst, saknaden känns. Men framför allt var det en dag av tacksamhet. Mor fick kämpa länge, men nu är hon framme. Vi får uppmuntra varandra att gå vidare i gemenskap med varandra, med Gud och med naturen.

En blandad vecka

Förra söndagen skrev jag om min mor som nu inte längre är ibland oss. Veckan har präglats en hel del av begravningsförberedelser osv. Det är nog nyttigt att få ägna viss tid åt sådana saker, en hjälp i bearbetningen. Min bror och jag har haft täta kontakter per telefon och mail.
Under veckan har vi också haft årsmöte i det Ekumeniska Rådet. Det gick smidigt och kändes mycket bra. Jag hoppas att vi kan utveckla samarbetet mellan kyrkor och församlingar ännu mer.
Studiecirkeln Skapelsevänligt har fortsatt. Lite underligt tycker jag det är att inte fler kommer med. Det här med miljö- och rättvisefrågor kanske känns för svårt eller segt eller rent av oandligt i kristna sammanhang. För mig är detta en andlig fråga, men så kanske inte alla ser det. Likafullt har vi mycket intressanta samtal i den lilla gruppen som möts varannan onsdag i Östermalmskyrkan.
Lördagen innebar ännu ett årsmöte, den här gången Skånes FN-distrikt i Malmö. Det var inte lika inspirerande. Många undrade vad ett sådant distrikt är bra för. Behövs det egentligen? Jag tror att det finns en organisationströtthet i hela Sverige, och detta är ett tecken. Vi pratade egentligen ingenting om den gemensamma uppgiften, bara om interna formaliteter. Kanske är det dags att tänka om, och arbeta på ett mer tidsenligt sätt??
Söndagens gudstjänst i Östermalmskyrkan handlade om vad vi är i Kristus. Pastor Jörgen påminde om att Gud vill göra oss riktigt mänskliga. Det är lätt att glömma.

Minnet av Mor

I fredags morse fick min kära mor Birgit bryta upp från jordelivet. Hon blev 94 år. Efter en lång kamp har hon nu fått ro. Vi unnar henne vilan hos Gud.

Under lång tid har vi förstått att detta skulle ske. Ändå känns det konstigt att mor inte är med längre. Visst kan man se det logiskt och rationellt. Det här är livets gång. Så måste det vara. Samtidigt har vi våra känslor - och det ska vi vara tacksamma för. Annars var vi väl inte människor?

Just nu vill jag bara uttrycka min tacksamhet för allt det som Mor gav oss.