Arrangörer var Åhus Församling, Åhus Frikyrka och Föreningen Furuboda (som jag representerade).
tisdag 20 april 2010
Pilgrimsvandring
Arrangörer var Åhus Församling, Åhus Frikyrka och Föreningen Furuboda (som jag representerade).
lördag 17 april 2010
Regional konferens om kristen enhet
Ekumeniska Rådet i Kristianstad inbjöd den 10 april till en regional konferens om kristen enhet. Ett 30-tal personer samlades från Trelleborg, Lund, Helsingborg, Ystad, Vinslöv, Malmö och Kristianstad. En inledande morgonbön, Laudes, hölls i S:ta Maria katolska kapell. Konferensen fortsatte sedan i Östermalmskyrkan.
Sr Katrin Åmell från Sveriges Kristna Råd presenterade den alldeles färska rapporten Tro - Liv - Enhet. Hon beskrev en del likheter och skillnader mellan olika typer av kyrkor. I rapporten har några av medlemskyrkorna presenterat sig själva och hur man ser på sin roll och identitet.
- Kallelsen till enhet är förpliktande,fortsätt att mötas och samtala, är den rekommendation som den ekumeniska arbetsgruppen ger.
- Fråga gärna, sa sr Katrin, Vad vill jag ge till andra traditioner? och Vad vill jag ta emot och lära av andra? Det handlar om att tänka fritt och nytt. Här krävs bön, fantasi och samtal.
Biskop emeritus Jonas Jonson började med att jämföra läget i världen och för de kristna kyrkorna mellan 1910 och 2010.
- Det är under dessa 100 år som den ekumeniska rörelsen har vuxit fram. Han betonade att den ekumeniska visionen måste utgå från att det som Gud gjort genom Kristus, är det som förenar oss.
- Vi kan inte fixa enheten, menade Jonas Jonson. Däremot kan vi kristna frilägga den enhet vi redan har. Mångfalden är något vi ska vara rädda om, det handlar inte om att allt ska smälta samman. Allas omvändelse är starten, annars blir det ingen växande enhet.
Jonas Jonson gav en intressant överblick på enhet och splittring i kyrkans historia alltsedan 400-talet.
- Ett genombrott för ekumeniken var det andra Vatikankonciilet 1962-64, då den katolska kyrkan började omvärdera sin självbild. Man erkände att Kyrkan även kunde finnas i andra former än den som leds av påven. Idag finns en oerhört stor spännvidd mellan olika typer av kyrkor och samfund i världen. Globalisering, postmodernism och individualisering är samhällsfenomen som också påverkar framtiden för den kristna kyrkan.
Ett intressant inslag i konferensen var då deltagarna berättade om olika ekumeniska initiativ runt om i Skåne. Från Trelleborg berättade man entusistiskt om bibelspridning. I Helsingborg är korsvandringen på långfredag en viktig händelse. Pannkakskyrkan och panelsamtal kring centrala kristna frågor var ett par exempel från Kristianstad. Deltagarna tycktes överens om att man vill fortsätta att mötas på det här sättet, kanske en gång om året.
I den avslutande gudstjänsten medverkade Christian Sturesson med kända psalmer i personlig tappning. Katrin Åmell medverkade med förbön och Jonas Jonson introducerade den brasilianska psalm som han gett en svensk text. Bo Olsson, ordförande i Ekumeniska Rådet i Kristianstad, talade om Hoppets budbärare, i anslutning till bibeltexten från profeten Jeremia om krukmakaren som inte ger upp utan formar om leran efter sin vilja.
- Det är påskens budskap om Uppståndelsen som ger oss hopp i en osäker värld.
http://www.dagen.se/dagen/lasargenererat/article.aspx?id=631
tisdag 13 april 2010
Hoppets budbärare
Vid den ekumeniska konferensen i Kristianstad i lördags fick jag förtroendet att predika i den avslutande gudstjänsten i Östermalmskyrkan.Temat var Hoppets budbärare. Jag utgick från Jeremia 18:1-6, som handlar om hur profeten får gå till en krukmakarverkstad för att lära sig hur Gud handskas med sitt folk:
1. Vad är det som ger oss hopp?
- På en studiecirkel om klimathotet o att Rädda jorden kom en fråga. Vad ger dig hopp? I samhället upplever vi många kriser o misslyckanden. Efter Köpenhamnsmötet undrade många - Hur ska det gå?? Inte bara klimatfrågan som oroar. Världsekonomi i gungning. Personliga kriser, arbetslöslöshet, sjukdom, relationer. Lätt att ge upp. "Man måste hoppas - annars.." är det många som säger. Det är som att lyfta sig själv i håret.
- Jag vet egentligen ingenting om krukmakeri, men förstår att krävs tålamod. Om man försökt antal ggr, inte blir ngt, så ger man lätt upp. Krävs mästarhänder m känsla f materialet. Vet kanske inte exakt hur det ska se ut, men har en plan, en tanke - vad f slags föremål. Konstverk uppstår inte av en slump. Men inte självklart att det lyckas första gången.
- Finns det hopplöshet i kyrkan också?? Brottas m. ekonomi, konflikter, medlemsminskningar. Säger vi som andra att ”man måste hoppas”? Finns det stadigare grund f vårt hopp?? Meningsfullt att hålla på all församlingsverksamhet, m ekumenik t.ex.?? Samgåenden kan vara uttryck f hopp o framtidstro eller hopplöshet?
2. Vad finns det då att hoppas på?
- I 1 Petr talas om ett Levande hopp, tack vare Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Påskens budskap ger oss ett fantastiskt svar på frågan om hoppet. Oavsett vad s händer så är det Livets Gud s har sista ordet! Stora, fantastiska ord men vad betyder det för oss?
- Jeremias budskap är att Gud har sitt folk Israel i sina mästarhänder, o liksom krukmakaren är Han villig att börja om m det s misslyckats. Han ger dem en ny chans, om de vill vända om o lämna sin onda väg. Nåden är gränslös, men inte kravlös. Folket måste överlämna sig åt Mästarens vilja, i hans goda händer. Ibland måste man våga ge upp för att nå målet - det är vetekornets lag.
- Gamla församl o samfund kan få nytt liv, enheten kan blomstra. Det är inte hopplöst. Men ngt måste dö. Strukturer, traditioner, organisationer har inte löfte om evigt liv –de är som byggnadsställningar. Vår framtid beror inte på antal medlemmar eller församlingsaktiva eller ekonomiska resurser. Guds rike är som ett ogräs (Claiborne). Men vågar vi hänge oss åt det?
3. Vad gör vi med hoppet?
- Mötet med den Uppståndne förvandlade rädda o missmodiga lärjungar. Trots deras feghet o svek hade Jesus förtroende för dem o gav dem nya uppdrag. En revolution skedde de första kristna årtiondena. Det slaktade Lammet gav dem hopp, de s bekände sig t Jesus trots kejsarens hot! Tro s fick konsekvenser i praktiska livet, m omsorg om varandra i en vardagsgemenskap.
- Inte så roligt att bli jämförd med en lerklump, men i en Mästarhand är det väl OK?! Det handlar om att vara formbar så att Gud gm sin Ande kan använda oss i sin tjänst. Att vara utvald är att vara kallad till en speciell uppgift. Den kristna kyrkan är Hoppets budbärare. Inte bara prata om hoppet, utan också leva ut det i en värld s håller på att ge upp. Det ger trovärdighet.
- I mötet m mina klimatengagerade vänner sade jag att det är tron på Jesus Kristus s ger mig hopp. Med djup respekt f andras engagemang. Om vi vet att Livets Gud ska ha sista ordet i den här tillvaron, då är det ju meningsfullt att kämpa för rätt o rättfärdighet, och för Guds skapelse. Då skulle vår liv än mer präglas av Kristi kärlek.
Som Guds folk är vi kallade att förmedla hopp genom att
–Visa enhet,
-Tjäna varandra och
–Vittna om Kristus
1. Vad är det som ger oss hopp?
- På en studiecirkel om klimathotet o att Rädda jorden kom en fråga. Vad ger dig hopp? I samhället upplever vi många kriser o misslyckanden. Efter Köpenhamnsmötet undrade många - Hur ska det gå?? Inte bara klimatfrågan som oroar. Världsekonomi i gungning. Personliga kriser, arbetslöslöshet, sjukdom, relationer. Lätt att ge upp. "Man måste hoppas - annars.." är det många som säger. Det är som att lyfta sig själv i håret.
- Jag vet egentligen ingenting om krukmakeri, men förstår att krävs tålamod. Om man försökt antal ggr, inte blir ngt, så ger man lätt upp. Krävs mästarhänder m känsla f materialet. Vet kanske inte exakt hur det ska se ut, men har en plan, en tanke - vad f slags föremål. Konstverk uppstår inte av en slump. Men inte självklart att det lyckas första gången.
- Finns det hopplöshet i kyrkan också?? Brottas m. ekonomi, konflikter, medlemsminskningar. Säger vi som andra att ”man måste hoppas”? Finns det stadigare grund f vårt hopp?? Meningsfullt att hålla på all församlingsverksamhet, m ekumenik t.ex.?? Samgåenden kan vara uttryck f hopp o framtidstro eller hopplöshet?
2. Vad finns det då att hoppas på?
- I 1 Petr talas om ett Levande hopp, tack vare Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Påskens budskap ger oss ett fantastiskt svar på frågan om hoppet. Oavsett vad s händer så är det Livets Gud s har sista ordet! Stora, fantastiska ord men vad betyder det för oss?
- Jeremias budskap är att Gud har sitt folk Israel i sina mästarhänder, o liksom krukmakaren är Han villig att börja om m det s misslyckats. Han ger dem en ny chans, om de vill vända om o lämna sin onda väg. Nåden är gränslös, men inte kravlös. Folket måste överlämna sig åt Mästarens vilja, i hans goda händer. Ibland måste man våga ge upp för att nå målet - det är vetekornets lag.
- Gamla församl o samfund kan få nytt liv, enheten kan blomstra. Det är inte hopplöst. Men ngt måste dö. Strukturer, traditioner, organisationer har inte löfte om evigt liv –de är som byggnadsställningar. Vår framtid beror inte på antal medlemmar eller församlingsaktiva eller ekonomiska resurser. Guds rike är som ett ogräs (Claiborne). Men vågar vi hänge oss åt det?
3. Vad gör vi med hoppet?
- Mötet med den Uppståndne förvandlade rädda o missmodiga lärjungar. Trots deras feghet o svek hade Jesus förtroende för dem o gav dem nya uppdrag. En revolution skedde de första kristna årtiondena. Det slaktade Lammet gav dem hopp, de s bekände sig t Jesus trots kejsarens hot! Tro s fick konsekvenser i praktiska livet, m omsorg om varandra i en vardagsgemenskap.
- Inte så roligt att bli jämförd med en lerklump, men i en Mästarhand är det väl OK?! Det handlar om att vara formbar så att Gud gm sin Ande kan använda oss i sin tjänst. Att vara utvald är att vara kallad till en speciell uppgift. Den kristna kyrkan är Hoppets budbärare. Inte bara prata om hoppet, utan också leva ut det i en värld s håller på att ge upp. Det ger trovärdighet.
- I mötet m mina klimatengagerade vänner sade jag att det är tron på Jesus Kristus s ger mig hopp. Med djup respekt f andras engagemang. Om vi vet att Livets Gud ska ha sista ordet i den här tillvaron, då är det ju meningsfullt att kämpa för rätt o rättfärdighet, och för Guds skapelse. Då skulle vår liv än mer präglas av Kristi kärlek.
Som Guds folk är vi kallade att förmedla hopp genom att
–Visa enhet,
-Tjäna varandra och
–Vittna om Kristus
torsdag 8 april 2010
På väg mot kristen enhet
Varför finns det så många olika kyrkor och samfund, om det nu bara finns en Gud? Frågan är berättigad, och jag har inget perfekt svar på den. Jag vill bara peka på att det mellan olika kristna grupper faktiskt förekommer mycket av goda samtal, bön för varandra, gemensamma projekt och i vissa fall samgåenden.
Om allt skulle slås ihop i en organisation hade kanske några körts över. I den ekumeniska rörelsen skyndar man hellre långsamt. Vi kan lyssna på varandra och försöka förstå, utan att ge upp vår egen övertygelse. I det goda mötet kan undret ske, att kärlek växer fram och vi upptäcker varandra som syskon i Kristus.
Inom SKR, Sveriges kristna råd, har man just tagit fram en skrift som heter Tro – Liv – Enhet, Om kyrkans identitet och uppgift i Sverige. På lördag (10/4) kommer Katrin Åmell från SKR att presentera detta arbete vid en regional konferens i Kristianstad. Ekumeniska rådet i Kristianstad har tagit initiativ till denna samling. Biskop emeritus Jonas Jonson kommer att tala om ekumenik i ett globalt och historiskt perspektiv. Lördagen inleds hos Katolska kyrkan med en morgonbön där biskop Anders Arborelius medverkar.
Man fortsätter sedan i Östermalmskyrkan, som är en baptist/pingstkyrka, där också den avslutande gudstjänsten hålls. Denna kommer att ha som tema: Hoppets budbärare. Christian Sturesson medverkar med sång. Mer information finns på www.kyrktorget.se/kyrkorna.kristianstad
Bo Olsson, ordförande Ekumeniska rådet i Kristianstad
Insändaren går att läsa i Kristianstadsbladet den 8 april.
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100408/TYCKTTANKT/704089963/1028/ASIKTER/&/Allas-var-tro
Om allt skulle slås ihop i en organisation hade kanske några körts över. I den ekumeniska rörelsen skyndar man hellre långsamt. Vi kan lyssna på varandra och försöka förstå, utan att ge upp vår egen övertygelse. I det goda mötet kan undret ske, att kärlek växer fram och vi upptäcker varandra som syskon i Kristus.
Inom SKR, Sveriges kristna råd, har man just tagit fram en skrift som heter Tro – Liv – Enhet, Om kyrkans identitet och uppgift i Sverige. På lördag (10/4) kommer Katrin Åmell från SKR att presentera detta arbete vid en regional konferens i Kristianstad. Ekumeniska rådet i Kristianstad har tagit initiativ till denna samling. Biskop emeritus Jonas Jonson kommer att tala om ekumenik i ett globalt och historiskt perspektiv. Lördagen inleds hos Katolska kyrkan med en morgonbön där biskop Anders Arborelius medverkar.
Man fortsätter sedan i Östermalmskyrkan, som är en baptist/pingstkyrka, där också den avslutande gudstjänsten hålls. Denna kommer att ha som tema: Hoppets budbärare. Christian Sturesson medverkar med sång. Mer information finns på www.kyrktorget.se/kyrkorna.kristianstad
Bo Olsson, ordförande Ekumeniska rådet i Kristianstad
Insändaren går att läsa i Kristianstadsbladet den 8 april.
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100408/TYCKTTANKT/704089963/1028/ASIKTER/&/Allas-var-tro
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
