Mitt i vårt välfärdssamhälle finns människor som behöver stöd och hjälp. För många av oss är det naturligt att ställa upp och göra en insats som medmänniskor. Det sker spontant och informellt varenda dag, men det finns också organisationer och projekt som är specialiserade på insatser inom olika områden.
I den kristna kyrkan har det alltid varit viktigt att omsätta gudstron i handling genom medmänskligt tjänande, även kallat diakoni. Sveriges Kristna Råd har valt att göra september till Diakonins månad, i år med temat Utsatthet- en brist på möjligheter. Man vill lyfta fram fattigdom och social utestängning. www.skr.org
Ekumeniska Rådet i Kristianstad har valt att bjuda in till ett panelsamtal om samhällets ansvar kontra frivilligorganisationernas, söndagen den 5 september kl.18.00 i Östermalmskyrkan. Representanter för Kvinnojouren, LP-Kristianstad, Diakoniforum i Heliga Trefaldighet, Röda Korset och Östermalmskyrkans/Furubodas integrationsprojekt deltar tillsammans med de politiska partierna.
Tanken är att mitt i valrörelsen ställa omsorgen om utsatta medmänniskor i fokus. Politikerna får svara på vad man vill att samhället skall göra gemensamt, och hur man ser på frivilligt engagemang och ideellt arbete.
Medmänsklig omsorg eller diakoni kan ske både professionellt och ideellt. Det kan handla om missbrukare, hemlösa, ensamma, flyktingar, våldsoffer, arbetslösa, långtidssjuka m.fl. Alla behöver hjälpas åt, men hur fungerar det i praktiken? Välkommen att ta del av svaren och engagemanget! Läs mer på www.kyrktorget.se/kyrkorna.kristianstad
söndag 29 augusti 2010
söndag 22 augusti 2010
Vem bryr sig?
Om två veckor precis kommer vi att ställa den frågan i Östermalmskyrkan. Det är Ekumeniska Rådet som uppmärksammar Diakonins månad, kombinerat med att det är val i Sverige den 19 september. vad är samhällets ansvar kontra frivilligorganisationernas? Samtliga politiska partier i Kristianstad är inbjudna, men också ett antal ideella organisationer som arbetar med sociala frågor.Läs mer här.
Från kyrkornas sida är vi noga med att vara partipolitiskt oberoende, men vi har ett ansvar att säga ifrån i enskilda sakfrågor. Bibelns Gud står alltid på de svagaste och fattigas sida. Det är en utmaning till enskilda kristna och församlingar att leva som vi lär. I samhället får vi lyfta fram människovärdet.
De organisationer och projekt som vi bjudit in arbetar var och en på sitt sätt för att praktiskt bidra till detta. Men det får inte vara en ursäkt för myndigheter att dra ner på sina insatser. Här behövs samverkan. Men hur sker den bäst? Finns det frågor som borde lyftas fram i valrörelsen? Vi vill skapa en mötesplats den 5 sept. Välkommen!
Från kyrkornas sida är vi noga med att vara partipolitiskt oberoende, men vi har ett ansvar att säga ifrån i enskilda sakfrågor. Bibelns Gud står alltid på de svagaste och fattigas sida. Det är en utmaning till enskilda kristna och församlingar att leva som vi lär. I samhället får vi lyfta fram människovärdet.
De organisationer och projekt som vi bjudit in arbetar var och en på sitt sätt för att praktiskt bidra till detta. Men det får inte vara en ursäkt för myndigheter att dra ner på sina insatser. Här behövs samverkan. Men hur sker den bäst? Finns det frågor som borde lyftas fram i valrörelsen? Vi vill skapa en mötesplats den 5 sept. Välkommen!
fredag 13 augusti 2010
Ett nytt sätt att leva
Den rubriken hade jag satt på söndagens predikan i Östermalmskyrkan. Det var en speciell utmaning att få predika i min hemförsamling. Utgångspunkten var bibeltexten Matteus 18:18-22.
Befria de fångna
Jesus undervisar sina lärjungar om vad man ska göra med en broder som begår fel mot en. Då är det viktigt att först tala i enrum med den det berör. Vi ska hantera varandra ömt och varsamt, annars kan det leda till vrede och hämnd. Här finns jesusorden om att Allt vad vi löser på jorden ska vara löst i himlen, och tvärtom. Som jag ser det handlar det just om detta att med kärlek kan vi lösa och befria varandra, men med hämnd och vedergällning binder vi varandra i synden.
Egentligen var det ju en befrielserörelse som Jesus startade, och den får vi vara med i. Den som är fylld av samme Ande som Jesus, blir liksom Han sänd med glädjebud till de fattiga och att förkunna befrielse för de fångna.
Be med varandra
Jesus ger oss ett otroligt löfte, att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Gud är inte beroende av stora skaror eller någon utvald elit. När vi överlåter oss åt Jesus och åt varandra så är Han där. Då lovar Jesus att Fadern ska ge oss det som vi ber om. Men många har gjort erfarenheten att det blir inte alltid som vi ber. Kanske hänger det på att Gud själv måste vara med i överenskommelsen. Vi får be, Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den.
Bön är att samarbeta med Gud och med varandra. Då leder Han oss in i uppdrag, där Han går före och visar vägen. Enligt Romarbrevet 12:6 har vi fått olika gåvor, och de sätts i funktion när vi ber i Jesu namn. Gåvorna ska användas till att betjäna varandra, inte till att härska. Andlighet är inte att dra sig undan utan att bry sig, liksom Jesus gör. Det är ett nytt sätt att leva.
Förlåt de skyldiga
Det är i den här texten i Matt.18 som Petrus ställer den klassiska frågan om hur många gånger han ska förlåta sin broder. Inte 7 utan sjuttiosju gånger, svarar Jesus. Det finns alltså ingen annan gräns än behovet! Vi ska alltid ge varandra en ny chans. Det verkar orimligt, men sådan är Guds kärlek till oss. Jesus berättar en liknelse om en tjänare som fått en stor skuld efterskänkt av sin herre. Men sedan går han ut och kräver in en struntsumma som en medtjänare är skyldig honom. Det är lätt att glömma hur mycket jag själv fått förlåtet.
Det är stor skillnad på att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Bön om förlåtelse innebär alltid en vilja till förändring. Vi omsluts av en gudomlig kraft som helar och läker. Att förlåta är inte bara en plikt, det är ett sätt att leva i försoning och gemenskap. I det här perspektivet har jag funderat på våra kollektiva synder. Finns det förlåtelse även för t.ex. miljösynder?? Som jag ser det måste samma princip gälla, att vi måste ångra oss och vara villiga till omvändelse!
Befria de fångna
Jesus undervisar sina lärjungar om vad man ska göra med en broder som begår fel mot en. Då är det viktigt att först tala i enrum med den det berör. Vi ska hantera varandra ömt och varsamt, annars kan det leda till vrede och hämnd. Här finns jesusorden om att Allt vad vi löser på jorden ska vara löst i himlen, och tvärtom. Som jag ser det handlar det just om detta att med kärlek kan vi lösa och befria varandra, men med hämnd och vedergällning binder vi varandra i synden.
Egentligen var det ju en befrielserörelse som Jesus startade, och den får vi vara med i. Den som är fylld av samme Ande som Jesus, blir liksom Han sänd med glädjebud till de fattiga och att förkunna befrielse för de fångna.
Be med varandra
Jesus ger oss ett otroligt löfte, att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Gud är inte beroende av stora skaror eller någon utvald elit. När vi överlåter oss åt Jesus och åt varandra så är Han där. Då lovar Jesus att Fadern ska ge oss det som vi ber om. Men många har gjort erfarenheten att det blir inte alltid som vi ber. Kanske hänger det på att Gud själv måste vara med i överenskommelsen. Vi får be, Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den.
Bön är att samarbeta med Gud och med varandra. Då leder Han oss in i uppdrag, där Han går före och visar vägen. Enligt Romarbrevet 12:6 har vi fått olika gåvor, och de sätts i funktion när vi ber i Jesu namn. Gåvorna ska användas till att betjäna varandra, inte till att härska. Andlighet är inte att dra sig undan utan att bry sig, liksom Jesus gör. Det är ett nytt sätt att leva.
Förlåt de skyldiga
Det är i den här texten i Matt.18 som Petrus ställer den klassiska frågan om hur många gånger han ska förlåta sin broder. Inte 7 utan sjuttiosju gånger, svarar Jesus. Det finns alltså ingen annan gräns än behovet! Vi ska alltid ge varandra en ny chans. Det verkar orimligt, men sådan är Guds kärlek till oss. Jesus berättar en liknelse om en tjänare som fått en stor skuld efterskänkt av sin herre. Men sedan går han ut och kräver in en struntsumma som en medtjänare är skyldig honom. Det är lätt att glömma hur mycket jag själv fått förlåtet.
Det är stor skillnad på att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Bön om förlåtelse innebär alltid en vilja till förändring. Vi omsluts av en gudomlig kraft som helar och läker. Att förlåta är inte bara en plikt, det är ett sätt att leva i försoning och gemenskap. I det här perspektivet har jag funderat på våra kollektiva synder. Finns det förlåtelse även för t.ex. miljösynder?? Som jag ser det måste samma princip gälla, att vi måste ångra oss och vara villiga till omvändelse!
söndag 1 augusti 2010
Goda förvaltare
Idag hade jag fått förtroendet att predika i Odalkyrkan. Söndagens tema är Goda förvaltare, ett angeläget ämne. Att vara människa är att vara förvaltare. Det ligger i begreppet skapad till Guds avbild. För den kristne är uppdraget ännu tydligare. Det är vår stora utmaning.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.
Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!
Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.
Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!
Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
