Mitt i vårt välfärdssamhälle finns människor som behöver stöd och hjälp. För många av oss är det naturligt att ställa upp och göra en insats som medmänniskor. Det sker spontant och informellt varenda dag, men det finns också organisationer och projekt som är specialiserade på insatser inom olika områden.
I den kristna kyrkan har det alltid varit viktigt att omsätta gudstron i handling genom medmänskligt tjänande, även kallat diakoni. Sveriges Kristna Råd har valt att göra september till Diakonins månad, i år med temat Utsatthet- en brist på möjligheter. Man vill lyfta fram fattigdom och social utestängning. www.skr.org
Ekumeniska Rådet i Kristianstad har valt att bjuda in till ett panelsamtal om samhällets ansvar kontra frivilligorganisationernas, söndagen den 5 september kl.18.00 i Östermalmskyrkan. Representanter för Kvinnojouren, LP-Kristianstad, Diakoniforum i Heliga Trefaldighet, Röda Korset och Östermalmskyrkans/Furubodas integrationsprojekt deltar tillsammans med de politiska partierna.
Tanken är att mitt i valrörelsen ställa omsorgen om utsatta medmänniskor i fokus. Politikerna får svara på vad man vill att samhället skall göra gemensamt, och hur man ser på frivilligt engagemang och ideellt arbete.
Medmänsklig omsorg eller diakoni kan ske både professionellt och ideellt. Det kan handla om missbrukare, hemlösa, ensamma, flyktingar, våldsoffer, arbetslösa, långtidssjuka m.fl. Alla behöver hjälpas åt, men hur fungerar det i praktiken? Välkommen att ta del av svaren och engagemanget! Läs mer på www.kyrktorget.se/kyrkorna.kristianstad
söndag 29 augusti 2010
söndag 22 augusti 2010
Vem bryr sig?
Om två veckor precis kommer vi att ställa den frågan i Östermalmskyrkan. Det är Ekumeniska Rådet som uppmärksammar Diakonins månad, kombinerat med att det är val i Sverige den 19 september. vad är samhällets ansvar kontra frivilligorganisationernas? Samtliga politiska partier i Kristianstad är inbjudna, men också ett antal ideella organisationer som arbetar med sociala frågor.Läs mer här.
Från kyrkornas sida är vi noga med att vara partipolitiskt oberoende, men vi har ett ansvar att säga ifrån i enskilda sakfrågor. Bibelns Gud står alltid på de svagaste och fattigas sida. Det är en utmaning till enskilda kristna och församlingar att leva som vi lär. I samhället får vi lyfta fram människovärdet.
De organisationer och projekt som vi bjudit in arbetar var och en på sitt sätt för att praktiskt bidra till detta. Men det får inte vara en ursäkt för myndigheter att dra ner på sina insatser. Här behövs samverkan. Men hur sker den bäst? Finns det frågor som borde lyftas fram i valrörelsen? Vi vill skapa en mötesplats den 5 sept. Välkommen!
Från kyrkornas sida är vi noga med att vara partipolitiskt oberoende, men vi har ett ansvar att säga ifrån i enskilda sakfrågor. Bibelns Gud står alltid på de svagaste och fattigas sida. Det är en utmaning till enskilda kristna och församlingar att leva som vi lär. I samhället får vi lyfta fram människovärdet.
De organisationer och projekt som vi bjudit in arbetar var och en på sitt sätt för att praktiskt bidra till detta. Men det får inte vara en ursäkt för myndigheter att dra ner på sina insatser. Här behövs samverkan. Men hur sker den bäst? Finns det frågor som borde lyftas fram i valrörelsen? Vi vill skapa en mötesplats den 5 sept. Välkommen!
fredag 13 augusti 2010
Ett nytt sätt att leva
Den rubriken hade jag satt på söndagens predikan i Östermalmskyrkan. Det var en speciell utmaning att få predika i min hemförsamling. Utgångspunkten var bibeltexten Matteus 18:18-22.
Befria de fångna
Jesus undervisar sina lärjungar om vad man ska göra med en broder som begår fel mot en. Då är det viktigt att först tala i enrum med den det berör. Vi ska hantera varandra ömt och varsamt, annars kan det leda till vrede och hämnd. Här finns jesusorden om att Allt vad vi löser på jorden ska vara löst i himlen, och tvärtom. Som jag ser det handlar det just om detta att med kärlek kan vi lösa och befria varandra, men med hämnd och vedergällning binder vi varandra i synden.
Egentligen var det ju en befrielserörelse som Jesus startade, och den får vi vara med i. Den som är fylld av samme Ande som Jesus, blir liksom Han sänd med glädjebud till de fattiga och att förkunna befrielse för de fångna.
Be med varandra
Jesus ger oss ett otroligt löfte, att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Gud är inte beroende av stora skaror eller någon utvald elit. När vi överlåter oss åt Jesus och åt varandra så är Han där. Då lovar Jesus att Fadern ska ge oss det som vi ber om. Men många har gjort erfarenheten att det blir inte alltid som vi ber. Kanske hänger det på att Gud själv måste vara med i överenskommelsen. Vi får be, Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den.
Bön är att samarbeta med Gud och med varandra. Då leder Han oss in i uppdrag, där Han går före och visar vägen. Enligt Romarbrevet 12:6 har vi fått olika gåvor, och de sätts i funktion när vi ber i Jesu namn. Gåvorna ska användas till att betjäna varandra, inte till att härska. Andlighet är inte att dra sig undan utan att bry sig, liksom Jesus gör. Det är ett nytt sätt att leva.
Förlåt de skyldiga
Det är i den här texten i Matt.18 som Petrus ställer den klassiska frågan om hur många gånger han ska förlåta sin broder. Inte 7 utan sjuttiosju gånger, svarar Jesus. Det finns alltså ingen annan gräns än behovet! Vi ska alltid ge varandra en ny chans. Det verkar orimligt, men sådan är Guds kärlek till oss. Jesus berättar en liknelse om en tjänare som fått en stor skuld efterskänkt av sin herre. Men sedan går han ut och kräver in en struntsumma som en medtjänare är skyldig honom. Det är lätt att glömma hur mycket jag själv fått förlåtet.
Det är stor skillnad på att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Bön om förlåtelse innebär alltid en vilja till förändring. Vi omsluts av en gudomlig kraft som helar och läker. Att förlåta är inte bara en plikt, det är ett sätt att leva i försoning och gemenskap. I det här perspektivet har jag funderat på våra kollektiva synder. Finns det förlåtelse även för t.ex. miljösynder?? Som jag ser det måste samma princip gälla, att vi måste ångra oss och vara villiga till omvändelse!
Befria de fångna
Jesus undervisar sina lärjungar om vad man ska göra med en broder som begår fel mot en. Då är det viktigt att först tala i enrum med den det berör. Vi ska hantera varandra ömt och varsamt, annars kan det leda till vrede och hämnd. Här finns jesusorden om att Allt vad vi löser på jorden ska vara löst i himlen, och tvärtom. Som jag ser det handlar det just om detta att med kärlek kan vi lösa och befria varandra, men med hämnd och vedergällning binder vi varandra i synden.
Egentligen var det ju en befrielserörelse som Jesus startade, och den får vi vara med i. Den som är fylld av samme Ande som Jesus, blir liksom Han sänd med glädjebud till de fattiga och att förkunna befrielse för de fångna.
Be med varandra
Jesus ger oss ett otroligt löfte, att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Gud är inte beroende av stora skaror eller någon utvald elit. När vi överlåter oss åt Jesus och åt varandra så är Han där. Då lovar Jesus att Fadern ska ge oss det som vi ber om. Men många har gjort erfarenheten att det blir inte alltid som vi ber. Kanske hänger det på att Gud själv måste vara med i överenskommelsen. Vi får be, Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den.
Bön är att samarbeta med Gud och med varandra. Då leder Han oss in i uppdrag, där Han går före och visar vägen. Enligt Romarbrevet 12:6 har vi fått olika gåvor, och de sätts i funktion när vi ber i Jesu namn. Gåvorna ska användas till att betjäna varandra, inte till att härska. Andlighet är inte att dra sig undan utan att bry sig, liksom Jesus gör. Det är ett nytt sätt att leva.
Förlåt de skyldiga
Det är i den här texten i Matt.18 som Petrus ställer den klassiska frågan om hur många gånger han ska förlåta sin broder. Inte 7 utan sjuttiosju gånger, svarar Jesus. Det finns alltså ingen annan gräns än behovet! Vi ska alltid ge varandra en ny chans. Det verkar orimligt, men sådan är Guds kärlek till oss. Jesus berättar en liknelse om en tjänare som fått en stor skuld efterskänkt av sin herre. Men sedan går han ut och kräver in en struntsumma som en medtjänare är skyldig honom. Det är lätt att glömma hur mycket jag själv fått förlåtet.
Det är stor skillnad på att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Bön om förlåtelse innebär alltid en vilja till förändring. Vi omsluts av en gudomlig kraft som helar och läker. Att förlåta är inte bara en plikt, det är ett sätt att leva i försoning och gemenskap. I det här perspektivet har jag funderat på våra kollektiva synder. Finns det förlåtelse även för t.ex. miljösynder?? Som jag ser det måste samma princip gälla, att vi måste ångra oss och vara villiga till omvändelse!
söndag 1 augusti 2010
Goda förvaltare
Idag hade jag fått förtroendet att predika i Odalkyrkan. Söndagens tema är Goda förvaltare, ett angeläget ämne. Att vara människa är att vara förvaltare. Det ligger i begreppet skapad till Guds avbild. För den kristne är uppdraget ännu tydligare. Det är vår stora utmaning.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.
Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!
Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.
I Lukas kap 12 berättar Jesus en liknelse om en tjänare som hade fått i uppdrag att dela ut mat till andra. Han hade tillgång till alla husets resurser, men de var inte hans. Jesus varnade för vad som skulle hända om tjänaren misskötte sitt uppdrag och bara försåg sig själv med mat och dryck. Jag kan inte låta bli att här tänka på den nyhetsrapport som dök upp i början på veckan om hur mycket mat som slängs i våra affärer. (Se blogginlägg 28/7). Vi upprörs över slöseriet, som ändå bara är toppen på ett isberg. I en värld de en stor del av mänskligheten svälter är detta inte bara dålig ekonomi och dåligt förvaltarskap. Det är symptom på hur vi alla är med och förskingrar det som vi fått i uppdrag att förvalta. När man talar om förvaltarskap är det svårt att undgå miljö- och rättvisefrågorna.
Det som förväntades av tjänaren i liknelsen var egentligen bara vanligt folkvett, att inte vara ögontjänare. Men hur trogna o kloka är vi som förvaltare egentligen? I Efesierbrevet kap.4 skriver Paulus till en kristen församling att Ni har lärt känna Kristus. Då är uppmaningen att också leva som han. Det är en hög målsättning som ingen av oss är färdig med. Vi har all anledning till självprövning. Men kyrkan har också en profetisk uppgift, att protestera mot orättvisor och annan ondska i samhället. Vi ska visa på ett alternativ. Konsumismen har blivit något av en religion, och det måste vi se upp med. En mer långsiktig och generös livsstil är det som behövs. Vi ska gå före i kampen för fattiga och förtryckta och för hela skapelsen, liksom Jesus gjorde. Vill vi vara trovärdiga måste vi också göra som vi säger.
Hur ska vi klara det här? Paulus talade i Ef.4 om att förnyas i ande och förstånd och att klä sig i den nya människan, v.23-24. Är det några som ska lyckas med framtids- och ödesfrågorna, så är det väl de som samarbetar med livets Gud. När Herrens Ande kommer över oss kan vi få mod att ta itu med eländet. Vågar vi be om det? Om vi ska klara det behöver vi också den inbördes kärlek som talas om i det sammanhanget. Församlingen ger oss en unik möjlighet att uppmuntra och stödja varandra. I en kärleksfull gemenskap behöver vi inte skämmas för vår svaghet. Där kan vi tala sanning, säga som det är.
Människosonen, som Jesus kallade sig själv, vill göra oss till hela, sanna människor som ärar Gud och älskar världen. Då blir vi Goda förvaltare!
Tar med några bilder från en utflykt i fredags till min barndoms trakter på Österlen, närmast från Löderups Strandbad. Några glimtar av den skapelse som vi fått att förvalta.
onsdag 28 juli 2010
Butiker slänger tusentals ton mat
Nyhetskanalen, TV4, Kristianstadsbladet, Dagen m.fl. tidningar har uppmärksammat det enorma matslöseriet som sker i våra livsmedelsaffärer. Jag tror att man borde införa ett betällningssystem. Konsumenterna måste lära sig att planera sina inköp. Det finns ju försök med hemleverans av matvaror. Då skriver man sin beställningslista på en nätet, och skickar iväg den. Detta borde väl fungera även om man själv går till affären och plockar ihop det man beställt. Förbeställda varor skulle förstås vara billigare än de man köper spontant. Då hinner affären planera sina inköp bättre, och vi handlar det vi verkligen behöver. Visst, det här strider mot konsumtionssamhällets lagar, med ständig ekonomisk tillväxt som drivkraft, men nu handlar det om etik och ett hållbart samhälle. För konsumenten skulle det bli ekonomisk vinst. Lär vi oss sedan lite mer livsmedelskunskap blir det ännu bättre.
måndag 26 juli 2010
Frikyrkligt samgående och kristen enhet
I Kristianstadsbladet har man idag uppmärksammat planerna på en ny gemensam kyrka för Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan. Förstahandsinformation kan man få på www.gemensamframtid.se. Jag tycker att tidningen ger en rättvisande bild av den process som pågår. Det är en svår balansgång att ta hänsyn till de lokala församlingarnas självständighet samtidigt som man vill ha en enhetlighet som ger kyrkan en tydlig profil. För min del har jag hävdat att det måste få lov att spreta. Den gamla sortens lojalitet till ett speciellt samfund eller kyrka finns inte längre. Man ser sig som kristen helt enkelt, och det är den lokala församlingen som de flesta medlemmar identifierar sig med. När man flyttar till en ny ort t.ex. är det vanligt att söka sig till en kyrka där man trivs, oavsett samfund. Östermalmskyrkans församling som jag tillhör, är ansluten till tre samfund men det finns också många som har sina rötter i andra kyrkor eller som inte har någon kristen bakgrund alls. Så jag tror att kyrkor och samfund i framtiden måste fungera enligt nätverksmodellen med stor lokal frihet. Börjar man styra uppifrån blir det risk för sprickor.
Dopfrågan har lyfts fram i artikeln, och där tror jag det är nödvändigt att församlingar med en baptistisk bakgrund frimodigt kan fortsätta att döpa människor som själva begär det, även om de skulle råka vara barndöpta. Uppfattningen att dopet är en mötesplats där människan bejakar Guds nåd, måste respekteras.
Om det är så att församlingarna avkrävs en lojalitetsförklaring till den gemensamma kyrkan, kommer säkert många församlingar att tacka nej ifall man inte kan ställa upp på allt. Sådana signaler har redan kommit från det nätverk som omnämns. Då har jag ett konkret förslag: Associativt medlemskap för lokala församlingar. Det kan vara en möjlighet t.ex. för församlingar som också tillhör t.ex EFK, Pingst eller SAM.
I arbetet med Gemensam Framtid har hela tiden hävdats att detta handlar om riksorganisationerna. För de lokala församlingarna är ett samgående på vissa håll naturligt, men absolut inte överallt. I vissa fall har man relationer åt andra samfund, och i vissa fall är det mer effektivt att jobba vidare var för sig. I den andra artikeln i Kristianstadsbladet har representanter för Odalkyrkan och Östermalmskyrkan intervjuats. Dessa församlingar lever i god gemenskap med varandra, men man kan väl säga att vi har olika nischer. På söndag har jag förresten lovat predika i Odalkyrkan!
Enhet och samgående är inte samma sak. Jag kan förstå att många undrar varför inte alla kristna kan samlas under ett "paraply". Men ibland är det mer praktiskt att arbeta var för sig och ändå mot samma mål. Vi ska sträva mot en synlig enhet, men det måste få ta sin tid. Ofta är det när vi förenas i den gemensamma uppgiften att tjäna människor praktiskt i det samhälle vi bor, Glädjens budskap till de fattiga, som enheten blir naturlig.
Dopfrågan har lyfts fram i artikeln, och där tror jag det är nödvändigt att församlingar med en baptistisk bakgrund frimodigt kan fortsätta att döpa människor som själva begär det, även om de skulle råka vara barndöpta. Uppfattningen att dopet är en mötesplats där människan bejakar Guds nåd, måste respekteras.
Om det är så att församlingarna avkrävs en lojalitetsförklaring till den gemensamma kyrkan, kommer säkert många församlingar att tacka nej ifall man inte kan ställa upp på allt. Sådana signaler har redan kommit från det nätverk som omnämns. Då har jag ett konkret förslag: Associativt medlemskap för lokala församlingar. Det kan vara en möjlighet t.ex. för församlingar som också tillhör t.ex EFK, Pingst eller SAM.
I arbetet med Gemensam Framtid har hela tiden hävdats att detta handlar om riksorganisationerna. För de lokala församlingarna är ett samgående på vissa håll naturligt, men absolut inte överallt. I vissa fall har man relationer åt andra samfund, och i vissa fall är det mer effektivt att jobba vidare var för sig. I den andra artikeln i Kristianstadsbladet har representanter för Odalkyrkan och Östermalmskyrkan intervjuats. Dessa församlingar lever i god gemenskap med varandra, men man kan väl säga att vi har olika nischer. På söndag har jag förresten lovat predika i Odalkyrkan!
Enhet och samgående är inte samma sak. Jag kan förstå att många undrar varför inte alla kristna kan samlas under ett "paraply". Men ibland är det mer praktiskt att arbeta var för sig och ändå mot samma mål. Vi ska sträva mot en synlig enhet, men det måste få ta sin tid. Ofta är det när vi förenas i den gemensamma uppgiften att tjäna människor praktiskt i det samhälle vi bor, Glädjens budskap till de fattiga, som enheten blir naturlig.
lördag 24 juli 2010
Afghanistan på Backåkra
Talibanrörelsen som man ofta nämner, menade Torbjörn Pettersson har exploaterat gamla föreställningar som sedan presenteras som islam. Talibanerna har det senaste året blivit militärt allt starkare och saboterar så mycket man kan i samhällslivet. Korruptionen är också ett stort problem i landet. Natos militära insatser har starkt kritiserats, också från de egna länderna. Man har ändrat sin strategi nu till att i första hand ge skydd åt civilbefolkningen. Men det är samtidigt en mer riskabel inriktning.
Torbjörn kommenterade också det uppmärksammade mötet med givarländer som hölls i tisdags i Kabul. Det handlade främst om att hälften av det utländska biståndet i fortsättningen skall förmedlas av den afghanska staten (mot nuv. 20 %), samt att de afghanska säkerhetsstyrkorna år 2014 skall ha tagit över ansvaret, men med utländsk hjälp.
Det man undrar är hur det afghanska folket egentligen ser på den utländska militära närvaron. Torbjörn menade att det behövs en övergång etappvis från militärt till civilt bistånd, och att detta är på gång. Stödet från väst måste kanaliseras mer genom EU och FN än genom Nato. Den blivande ambassadören underströk också att uthållighet i insatserna är nödvändig för att nå resultat. För oss som följer händelserna i Afghanistan på betryggande avstånd är det svårt att döma om vad som är bästa vägen att gå för att uppnå fred och säkerhet i detta sargade land, men det är bra att få fördjupad kunskap från olika vinklar.
I den amerikanska, kristna tidskriften Sojourners, har man gjort ett upprop om att skicka mail till Obama för att trycka på ang behovet av bistånd istället för trupper i Afghanistan. Jag har skrivit på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
