Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson

Förra torsdagen var jag och såg föreställningen om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson hos Teater Nostra i Yngsjö. Det var en intressant skildring av hur dessa två män kan ha haft det när de under 18 månader gömde sig i en koja i Göingeskogarna. Det var två hårda förbrytare, men skådespelarna försökte leva sig in i hur de var som människor. De två mästertjuvarna var sinsemellan olika och kunde nog gå varandra på nerverna ibland. I pjäsen skildras också deras drömmar och besvikelser. När de lyckats med den stora kuppen skulle de resa till Paris och börja ett nytt liv. Så blev det aldrig. Harald Bengtsson bär med sig bittra minnen från sin uppväxt, och grubblar över om det är ett Guds straff att han blev en tjuv. Folke Johansson bönfaller på slutet Gud om att få en ny chans och födas på nytt. Bakom den tuffaste yta döljer sig vanliga människor. Det är den bilden som presenteras. Jag tycker det var tänkvärt att få det perspektivet.
http://www.teater-nostra.com/
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090623/NOJE/380653380
http://kristianstad.lokaltidningen.se/article/20090622/ARTIKLER/80322052/1122


I söndags var jag i Osby och predikade i Missionskyrkan. Då kunde jag inte låta bli att anknyta till pjäsen jag sett. Dagens evangelietext handlade om det förlorade fåret, Lukas 15. Det börjar med att fariséer och skriftlärda förargar sig över att Jesus umgås med tullindrivare och syndare och t.o.m. äter med dem. Jag dristade mig att säga att det var den tidens "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson". Sådana människor umgicks Jesus med, och det var det som den religiösa eliten retade sig på. Kanske var Han också och hälsade på dem i skogskojan?? Evangelium är de misslyckades privilegium!